Tänk att det finns så mycket att upptäcka bara på internet! Nu har jag till och med gått och upptäckt mig en blogg på pitmål! Jag har bra hunnit läsa ett par inlägg för jag har mångsysslat. Men jag tänkte läsa mer av den senare. Det är aldrig så skönt att vara ensam som i Norrbotten. Där är det som att själen får utrymme, men här trycks den undan och ersätts av aktiviteter. Man mäter själen i mått den inte passar in i, såsom aktiviteter eller hur mycket du hinner med.
En vän uttryckte en gång en önskan att bli begravd på gården vid sitt barndomshus. Då tänkte jag att det vore fint, men inget för mig för jag vill inte vara ensam. Men så tänkte jag på hur det skulle vara om inte 100, men 300 år efter min död. Då skulle de antagligen bytt ut min gravsten. Jag skulle blivit till jord och lämnat plats åt nya kroppar som ska ligga på min plats. inte ens min viloplats skulle vara ifred. Då kändes tanken på att bli begravd i skogen med en fin sten som betryggande. Endast Gud vet när det blir och kanske har jag hunnit ångra mig innan dess.
Jag lever mitt liv som jag gjort förut. Min själ vaggas av trädgrenarna. Kanske en dag ska jag sitta där och vaggas med den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar