Jag kan inte förstå att halsen verkar styra allt annat i kroppen. Jag blev hes av att sjunga när jag såg på Buffy-musikalavsnittet häromdagen och då fick jag inte bara ont i halsen utan blev även täppt i näsan. Detta har hållit i sig sedan dess. Helgen har därför varit lugn med undantag för shopping i lördags. Jag fick mig en ny handväska och ett par nya ögonskuggor, vilket jag blev glad över. Jag föreställer mig att jag bär allt det fina jag har köpt då. Det är ett under att jag inte redan flyttat någonstans varmt. (Det undret kallas även "behöver arbetsvisum och oavslutade studier".)
Just nu känns det som att jag inte ska orka med vardagen det kommande halvåret, men när jag tänker på sommaren så känns det hela uthärdligt. Jag bara önskar mig världen tillbaka. Jag kommer i alla fall få se Lana och Oskar Linnros. Jag skulle dock inte ha köpt biljetter till en hel festival enbart på grund av en artist för någon annan än Lana eller Taylor Swift. Ibland kan jag lyssna på en Lana Del Rey-låt och då är det som om en del av världen kommer åter till mig. Jag flyr inte undan i musiken, jag söker den för att finna verkligheten så som den kan vara, så som den en gång varit. Jag tänker ofta på Edith Södergrans diktrader:
Vi ville stöta dig för pannan, du sovande,
vi ville väcka dig, döda, ur din sömn.
Jag kan inte få den ur mitt huvud.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar