Gustaf har varit sjuk hela helgen. Det är det sämsta tillfället att bli sjuk på om han nu väl ska gå och bli sjuk för att jag är helt och hållet ledig denna helg. Jag snackar ingenting att läsa (som jag fått tag på i alla fall) och ingenting att skriva. Det har varit den perfekta helgen att göra saker utan lite ångest gnagande i bakhuvudet. Ok, den är i och för sig i princip alltid där. Innan Muffin dog hade jag ett system för att få bort den. När jag är rädd eller ledsen brukar jag ropa på hundarna, så när jag kände ångest blev det så att jag sade Muffin och Cookies namn för mig själv och började tänka på dem. Det tog ett litet tag, men till slut insåg jag att när jag väl gjorde det så försvann ångesten. Det blev som ett slags inlärd respons. Ångesten börjar --> Muffin och Cookie --> jag undviker ångesten. Det var ett bra sätt och det enda som någonsin funkat för mig. Men när Muffin dog och jag sade hennes namn så infann sig ett hål i mitt hjärta istället. Ångesten fick sällskap av en känsla betydligt mer förödande. Så jag säger deras namn inte mer då.
Jag har alltid kunnat beskriva mina känslor på ett mer eller mindre bra sätt, men jag vet inte hur jag ska beskriva den här känslan. Min trygghet är återigen borta, på flera sätt. Hon tog alltid hand om mig, hon tog hand om alla som behövde någon. På natten samma dag som hon dog kom hon till mig i min dröm, som för att låta mig ta farväl en sista gång. Jag kan inte beskriva hur det känns att vara utan henne för evigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar