Tillbaka

Det är ett ruckel med ett bitvis sönderfallet tak jag kliver in i. Trots att detta en gång varit ett hem är alla spår utav det idag borta. Vore det inte för det efterlämnade köksbordet och två tillhörande stolar hade jag nog inte trott att det någonsin varit något annat än vad det är idag. Den öppna spisen är enkel och gjord i rött tegel, några stenar har fallit ur. Jag tar stöd mot dess sidor och kikar upp mot öppningen, men den är tilltäppt. Det enda ljus som skiner in genom den kommer från gluggarna som ytterligare bortfallna stenar har skapat. Jag tar ut huvudet igen. Mina händer är svarta av gammal sot. Det fanns ingenting här inne, inte ens några gamla fina tapeter att beundra. Det är lika bra att gå ut igen innan hela byggnaden faller ned över mig. Vissa av brädorna i väggen har brutits av och sticker ut. Jag börjar kliva mot tröskeln och bort från detta ruttnande hus när en tanke slår mig och jag stannar till. Jag hör inga ljud. Golvet knarrar inte. Jag böjer mig ned och sopar bort en bit av smutsen som golvet är täckt av. Jag förvånas. Golvet är en kontrast till det övriga huset; gluggarna i skorstenen, de utstickande brädorna. Golvet är hårt och robust, utan en skråma ligger det och utgör en stadig grund för husets besökare, eller inneboende. Det är det sista tysta vittnet om hur detta hus en gång byggdes för att tas hand om, vårdas och föras vidare. Jag stannar en stund till, jag litar på att golvet bär mig.