Jag har alltid hävdat, och avser att fortsätta med det, att jag är drabbad av världens otur. Det är som att det finns ett fåtal människor som av ödet är utsedda till att bära all världens otur. Inte så att andra aldrig har otur, men alla gånger kan man väl inte komma undan. Jag vet en till som har samma otur som jag hela tiden, som utsätts efter olyckor på löpande band. Jag vet även vissa som alltid har tur, de vinner i spel, saker och ting går inte sönder för dem och de kan fortsätta sina liv och tackla sina övriga problem utan att slås ned av en maska i strumpbyxan. Jag är en tunna vatten fylld till bredden och för varje ny droppe som läggs till rinner det över. Det hejdas aldrig. Jag försöker att inte låta mig nedslås av det, min egen klantighet, mitt förvirrade sinne eller ödets grymhet - vad det än nu kan vara jag är drabbad av. Men det skapar oro. Jag får ångest över småsaker för jag vet att de läggs på hög och för att de symboliserar livet i allmänhet. De små sakerna är värda så mycket, kanske mest av allt. De är livet.
Jag - dramatisk, vad vore jag annars?
Oh, well. Whatever. Never mind.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar