Den första snön

Jag har en bild i mitt huvud av den första snön, den som är så tidig att den faller om hösten då marken än är för varm för att hålla den kvar. Det är inte den sortens snö som får människorna att kura ihop sig och bittert skallra tänder av kölden. Nu stannar människorna upp och låter en känsla av lycka smyga sig in i kroppen. Det är ett djupt begravt minne från barndomen då allting stannade när man såg den första snöflingan falla utanför fönstret och världen viskade om förändring. Den första snöflingan som förde med sig en hel ny massa lekar och julen med alla berättelser om budskapet att dela med sig och att tänka på andras lycka, en påminnelse som blir allt mer och mer behövlig.

Men det finns något tyngre över den första snön. Det är något som lurar bakom den där lätta brisen av lycka som snabbt blir till en isvind. En sådan vind får ditt ansikte att stelna och munnen att bistert bita samman. Då hjälper det att redan vara bevandrad i vintermörkret. Jag har en bild i mitt huvud av den första snön, den som kommer med slutet. Vilket det än blir.