Evidentia

Ibland krävs det att man hittar rätt för att allt annat ska falla på plats naturligt. Jag tänker ibland på hur det var innan jag förstod vad humaniora var. Jag sade att jag gillade språk; svenska, engelska och tyska liksom. Jag gillade dessutom de konstnärliga ämnena, såsom bild, musik och framför allt drama. Drama var mitt favoritämne i mellanstadiet, sedan dess har jag aldrig haft det igen. Efter dessa kom samhällsämnena och sist naturämnena inklusive matte. Uppdelningen språk, samhälle och natur förledde mer än hjälpte och att bara konstatera att jag gillade språk gjorde mig vilsen under gymnasiet. Jag visste inte var jag föll in och jag ägnade mycket tankeverksamhet åt det. Jag var inte bra på alla ämnen som jag varit tidigare. Jag kallade mig "samhällsmänniska, men egentligen gillade jag språk mest". Jag hade inte språket, jag hade inte den rätta diskursen för vad jag ville uttrycka, vilket var att jag gillade humaniora.

Spola framåt. Hösten 2011 kommer jag i kontakt med humanistiska föreningen. En ny värld öppnas. Filosofi, litteraturvetenskap, språk och så vidare, allt jag gillar och tycker är intressant under ett och samma paraply. Jag läser humaniora och för första gången känner jag mig hemma. För första gången känner jag mig inte dålig över att inte vara bra på naturvetenskap och matematik eller över att bara ha ett litet fält - språk - som jag verkligen är intresserad av. Min värld är större än någonsin och alla hämningar släpper. Jag har hittat det jag ska hänge mig åt i resten av mitt liv.

Nu befinner vi oss i hösten 2012. Jag har precis börjat skrivarlinjen och jag är lyckligare än jag någonsin kommer att vara de närmaste framtida åren. Jag skiter i om folk säger att det är slöseri med tid eller vad som helst, det rör mig inte. Jag är lycklig och jag gör precis det jag alltid velat, det jag alltid drömt om men aldrig vågat yttra. Jag fann min plats inom humaniora till slut och det ledde mig vidare mot konsten, mot mitt livs dröm.

Nutid. Jag skriver då och då. Det blir ofta vad jag kallar Norrlandsdikter. Kanske ni får läsa dem någon gång och då kommer ni förstå vad jag menar. Jag hade aldrig börjat skriva sådana dikter om det inte vore för inspirationen jag fick på skrivarlinjen. Ibland skriver jag så som jag gjorde innan också, men jag har andra sätt att uttrycka mig på nu också. När jag gick skrivarlinjen sade jag alltid att jag visste att jag aldrig skulle ha det så bra som då och att det bara var ett år och sedan måste jag fortsätta med annat, så kallade "riktiga studier". Här är jag alltså idag. Men mitt liv känns inte på riktigt. Jag har befunnit mig på en plattform de senaste 2 åren och bara väntat på att ta mig vidare till nästa steg. När jag tänker på vad som ska komma härnäst finns det alltid saker att göra, meriter att skaffa inför framtiden men det där nästa steget kommer aldrig. Detta är ett halvt liv. Jag fick en försmak på vad livet innebär. Jag skrev en dikt om det  när jag befann mig mitt uppe i det och den finns kvar som ett ensamt vittne om vad som en gång var. Men nu till våren ska jag läsa litteraturvetenskap och tyska. Jag ska för första gången på 1,5 år läsa humaniora. Foten rör på sig.