Avrils senaste skiva var en total djävla miss. Hon sjunger en del grejer som inte är okej och i övrigt är de flesta låtarna bara skräpiga. Men innan dess har hon ju fått in några träffar! Nostalgin av att lyssna på Let Go-skivan är underbar. Jag kan låtarna lika bra, nej, bättre än förr. Allt oftare på sistone har jag lyssnat på henne. För det första har hon en karakteristisk och vacker röst. För det andra var hennes låtar badass när de kom ut, vilket smittar av sig på min nuvarande uppfattning av dem. Jag blir glad av att tänka på att jag prickade rätt på en gång. Första gången jag hörde Complicated visste jag att det var in favoritsång, vilket den också förblev flera år framöver. Det var inte så att jag fann henne, utan hon fann mig sittande i mitt rum med radion på. Jag skyndade mig att ta ett papper och skriva ned det jag kunde höra av refrängen. Jag var rädd att jag aldrig skulle höra den igen om jag inte fick ned en bit av texten som bevis på den bästa låten som någonsin strömmat ut från min brusiga klockradio. Jag har sagt förut att hennes låtar inte riktar sig mot mig längre. Men förut gjorde de det. När jag lyssnar på Avrils nya låtar är det som att träffa en gammal vän och höra dem prata om deras nya liv. Jag känner igen rösterna, men inte handlingarna. Att lyssna på de gamla är som att prata igenom gamla minnen i timtal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar