Politik

Nu har det gått dagar sedan jag skrev sist. Det känns nästan som att jag är mer upptagen på mina lediga dagar. Jag har hunnit lyssna på Leif Pagrotsky tala om globalisering, varför den är viktig och hur vi idag kan märka att den minskar. Det var mycket intressant. Jag satt rätt långt fram och det var inte så många där så jag såg honom i ögonen rätt ofta, ibland flera sekunder åt gången. Men så började så klart tröttheten av att ha klivit upp tidigt på morgonen och av att inte ha ätit någon middag smyga sig på mig. Jag lyckades hålla mig från att blunda mer än en sekund i taget, men det krävde all min koncentration och de sista 20 minuterna av hans föredrag är tyvärr helt borta för mig.

Dagen efter mötte jag Axel för lunch och jag pratade med honom om att nu när jag är med i utrikespolitiska föreningen kan jag ansöka om att få vara med på Model UN (låtsas-FN) i Cambridge. Då skulle jag kunna vara ett land som typ Finland och spara min röst till något viktigt (något Pagrotsky sade att de gör i EU). Maximal vinst på minimal ansträngning - det är min grej.

I lördags kollade jag och Gustaf in Löfven på Götaplatsen. Det var ett bra tal, mycket bättre än debatterna på TV. Jag blev besviken av valutgången, även om nu S fick bra med röster. Jag tyckte det var synd att Fi inte kom in. Jag tycker inte att deras politik, annat än deras klarsynta bild av könsmaktsordningen i Sverige och att den måste bekämpas med tuffa medel, tilltalar inte mig så mycket. Jag tror faktiskt det var där de föll och varför inte nog många röstade på dem. Men det var ju bara, vad, 10 år sedan MP ville slopa alla betyg eller något sådant. Fi:s övriga politik kan nog bli bättre med tiden, det ska bli intressant att se. Främst är det ju bra att frågorna väckts även hos andra partier.

Det värsta är dock att SD fick så många röster. Hur kan detta vara samma Sverige jag drömde om när jag kände det politiska intresset väckas? Jag trodde aldrig att jag skulle vara tvungen att argumentera mot ett rasistiskt/sexisitiskt parti. Jag trodde att man i Sverige skulle skaka huvudet åt rasisterna. Att man skulle säga "Minns andra världskriget!" om ett högerextremistiskt parti försökte ta sig in i riksdagen. Hitler lovade också guld och gröna skogar... och så lite förintelse av en hel människogrupp. Man får inte lära sig om strukturerna bakom politik, propaganda och att lära sig känna igen den typiska retoriken. Det skulle behövas, då hade det nog aldrig gått så här långt. Visst, Sverige är desperat efter några som sticker ut och någon som tar itu med vissa frågor som en del inte kan finna svar på. Politikerna behöver ta ansvar där. Sedan är det en hel massa andra faktorer, såsom Public Service som blev så djävla känsliga, o.s.v. Men nästa val får inte vara samma som detta. Det är inte värt att sjabbla bort hela den långa sträckan vi tagit oss bara för att 13% av Sverige känner sig missnöjt. Det finns andra sätt att påverka. Att rösta på SD är det fega och det lata sättet, men framför allt det ödesdigra.