Skört

Kylan har tagit över sommaren och det blir bara kallare. Kroppen stelnar, eller mjukas aldrig upp. Jag lever med årstiderna; vinterns svalka präglar resten. Bara på våren vågar jag hoppas på värme och förändring, för att på hösten plocka upp återstoden av det som en gång levt. Gräset ger grund åt mina bara fötter under sommaren. Jag tar tag i det med tårna, men stråna bryts hela tiden sönder. Så skört, så skört. Tassa vidare, årstiderna förändras så snabbt.