Promenaden

Det var när jag var ensam hemma som jag bestämde mig för att ta en promenad. Hettan hade härjat landet de senaste dagarna, men det verkade ha lagt sig nu för just denna dag var så mild som den skönaste sommardag. På min väg stötte jag på de vanliga landmärkena. Där var det sneda trädet, där var den lilla sjön med alla näckrosblad och där hade jag stenen som lagts mitt på stigen som ett hinder för de som tog sig för snabbt fram längs vägen. Vanligtvis var det där jag vände, men när jag kom fram till platsen så undrade jag för mig själv vad som kunde finnas på andra sidan den. Jag tog några steg framåt tills jag var förbi den. Jag stannade och tittade bakåt. Jag funderade om jag inte borde vända om. Men innan jag hade hunnit tänka längre hade mina ben börjat föra mig bortåt.

Jag fortsatte att gå och jag såg mer än vad jag någonsin hade trott kunde finnas i min närhet. För varje steg jag tog blev det allt svårare att vända om. Men mina fötter började tröttna och jag fick stanna. Det var inte förrän då, när jag såg mig omkring, som jag insåg att jag befann mig i ett helt främmande område. Det var inte alls vad jag hade förväntat mig att se och ska jag vara ärlig skrämde det mig lite grand. Jag bestämde mig för att, trots den långa vägen hemåt, vända tillbaka. När jag vände mig om upptäckte jag att vägen var borta. Jag måste ha strövat bort från den, tänkte jag. Så jag började att söka efter den. Jag sökte åt alla håll jag kunde hitta, men jag fann den aldrig. Jag stod för mig själv och tänkte åt vilket håll jag skulle gå härnäst. Jag hade tappat bort mig helt och hållet. Jag ville vända om men förstod att det var för sent, så jag började på en ny väg och följde den.

Jag hittade hem till slut, men den gamla vägen längs vilken jag brukade vandra fanns inte kvar. Istället låg där vid mina fötter en nyligen upptrampad stig från det hållet jag nyss kom.