Cookie

Jag tänker ofta på min Cookie. Hon är en av mina bästa vänner och hon har varit en del av vår familj i över 11 år nu. Alla hundar har sina egna personligheter och charm, det gäller för Cookie med. Jag tror att alla som känner mig vet att jag blir arg om någon talar det minsta illa om mina hundar för de är sanningen i sig genomsnälla och jag älskar dem högt. Ibland säger folk att de inte tycker Cookie är så rolig, till och med att hon är tråkig. Eller säger och säger, men de antyder det. Jag brukar bara svara något i stil med att Cookie bara låter folk känna henne om de förtjänar det. Det är sant, i alla fall så som jag ser det. Hon är mitt hjärta och jag som känner henne kan för allt i världen inte se det som vissa andra verkar se.

När Cookie skulle komma hem och bo hos oss som valp så var jag i skolan och jag längtade hela dagen efter att sluta skolan för att få gå hem och träffa den nya valpen. Jag trodde att hon skulle vara lite blyg och tillbakadragen med tanke på att hon precis kommit till ett nytt hem men så fort jag öppnade dörren var hon först på plats för att hälsa på mig. Det var som om hon alltid hade varit en del av vår familj. Hon såg ut som en liten Pluto med sin gula päls, svarta nos och den lilla knoppen på huvudet. Ända sedan den dagen har vi lekt mycket, hon och jag. Cookies favoritgrej är att kasta pinne och varje gång vi gick ut när hon var yngre så hämtade hon en pinne som jag fick kasta och när hon hämtat den sprang hon raka vägen tillbaka till mig för att jag skulle kasta den igen. Så där pågick det hela promenaderna tills jag blev trött, för Gud ska veta att det blev inte hon.

När jag var yngre tog jag det här med betyg på stort allvar, jag hade aldrig någonsin fått underkänt på ett prov. Det hindrade dock inte mig från att skjuta upp pluggandet till dagen innan. En dag när jag kom hem från skolan märkte jag att jag glömt min svenskabok på skolan och vi skulle ha prov i det dagen efter. I min förtvivlan började jag gråta i hallen där jag stod. Jag lade mig ned på golvet och Muffin och Cookie kom då båda och lade sig tätt intill mig. En gång när Muffin var sjuk och jag nästan trodde att hon skulle dö så gick jag in till Cookie och hon låg där bredvid mig hela tiden medan jag pratade med henne.

Cookie är en buse. Hon brukade ofta äta av gräset förut och när jag sade till henne så slutade hon, men så såg jag att hon i förbifarten åt av det höga ängsgräset när vi gick förbi och hon trodde att jag inte skulle märka det. Hon kan alltid få mig att skratta fast jag inte varit på glatt humör. Hon har små egenheter för sig. Varje gång man tar en promenad med henne och stannar till i mer än tio sekunder så gnäller hon otåligt, det låter nästan som en nasal grymtning. Hon älskar mat men varje gång hon ska ta en bit ur min hand så hugger hon nästan av mig fingret för att hon blir så ivrig.

Cookie är även tillbakadragen ibland, hon har blivit det mer och mer ju längre tiden har gått. Att hälsa på folk var mer Muffins jobb än hennes men hon kliver upp för att se vem som kommer och går fram en snabbis och hälsar, sedan går hon. Cookie har däremot aldrig haft något emot att man kommer till henne, tvärtom. Så fort man lägger handen under hennes huvud lägger hon ned det och så är man fast. En gång lade jag mitt huvud under hennes och hon lade minsann ned sitt och tyckte det var en bra kudde. Jag brukar likna hennes päls vid en fors av gyllene pälsstrån som flyter över hennes rygg med virvlar på halsen.

Så när folk kommer med antydningar om att Cookie vore mindre rolig, mindre energisk än någon annan hund så säger jag att de inte vet vad de pratar om. Jag känner min hund och jag har brytt mig om att lära känna henne och om folk inte tänker ta ett steg utanför sig själva och tycka att alla hundar ska vara på ett visst sätt så får de skylla sig själva. För de missar att lära känna en av de finaste individerna som lever på denna jord och det säger mig mer om dem än det gör om henne.