It sax!

Jag har haft PANIK, ångest och en halvhjärtad dödslängtan idag. Nu har det bara övergått till sorg och ett accepterande av mitt öde. Jag ska för första gången jag slutade klippa luggen själv inte klippa den hos Josè imorgon! Han är fullbokad de närmsta tre dagarna (jag som tyckte jag var ute i god tid för man ska ringa tidigast typ dagen innan eftersom att det är beroende på om de har lite tid över mellan färgningar eller en obokad tid)! Recepetionisten sade att hon kunde fråga Josè om han kunde ringa om han fick någon tid över och jag gick med på det. Efter att tankarna slutade snurra och ångesten lagt sig så tänkte jag över något annat receptionisten hade sagt; att jag kunde få klippa mig hos en annan. Jag bestämde mig för att om Josè var väldigt upptagen med andra kunder så bör jag inte stressa honom mer. Så nu har jag i alla fall bokat tid för luggklippning innan jag åker för jag har inget att förlora på det. Jag ska gå till en frisör som heter Sara och jag vet att Gustaf tycker att hon är bra, så jag tror att det kommer gå bra ändå. Hon jobbade på samma salong som min frisör innan de slog ihop sig med en annan salong, vilket känns ännu mer betryggande. Jag är dock fortfarande nervös över luggklippningen och har fortfarande ångest.

Min lugg betyder så djävla mycket för mig. Den är en representation av mitt yttre eftersom att den är mitt signum. Om något går snett med den spelar det ingen roll om jag har eyeliner (mitt andrahandssignum) och rött läppstift (tredjehandssignum) - det är inte riktigt jag! Den representerar min skönhet om den är fin och mina osäkerheter om den inte är det. Därför får jag panik om något med den går snett. Jag bryr mig inte om att andra inte medvetet märker någon skillnad, för jag gör det! Jaja, nog sagt om den. Jag var bara tvungen att dela med mig av min panikartade upplevelse!