Lagg

Igår såg jag Camille mellan två åldrar på bio Aftonstjärnan. Det är en biograf med inriktning på utländska filmer med kulturell anknytning. Det passar mig jättebra. Jag sket i att gå till psykologin igår, för de visar bara en film per vecka på måndagar och tisdagar och ikväll hade jag skrivarlektion. Jag har börjat hata psykologilekionerna, allting är så stelt och människorna passar alla i samma fack. De känns så fyrkantiga, om ni förstår vad jag menar. De är den där typen av människor jag vanligtvis inte klickar med för de är så drivna av sitt eget medvetande på något sätt. Det känns som att ingenting kommer utav känslor, allting är genomtänkt. Självklart är det inte på det sättet, det förstår jag väl. Men den känslan brukar oftast säga någonting och jag litar på den. Hur kom jag nu från bio till detta? Sak samma.

Jag älskar mina skrivlektioner. Jag känner att allting är lätt att hänga med i och läraren är verkligen pedagogisk när det kommer till bemötandet av eleverna. Jag kan inte minnas när jag var så glad över att gå till en lektion senast, men så kommer jag på att det var i våras. Skrivandet och litteraturen är det enda som gör mig glad. Språk är också ett stort intresse. Jag måste hålla på med det i framtiden och därför funderar jag återigen på att utbilda mig till bibliotekarie, åtminstone tills vidare. Det finns en distansutbildning i Borås och de få träffarna borde ju inte vara svåra att ta sig till.

Men det finns tvivel inom mig. Är det vad jag vill? Är det något jag borde göra tills vidare? Kommer tills vidare bli längre och kommer jag aldrig få doktorera i litteratur? Kommer jag fastna i en ändlös lagg? Fler frågor följer.