Dop

Jag tycker att det är roligt att gå på dop. Det är en fin anledning för sammankomst. Det är anledningen till att jag inte har något emot namnceremonier. Själva meningen med dopet finns ju inte kvar då, men ett dop är mer än Gud och kyrkan, i alla fall för vissa. För mig är själva dopceremonin viktigast, men utan det sociala, det där speciella firandet inriktat på dopbarnet efteråt, är dopet inte lika mycket en mänsklig sammankomst eller lika trevligt. Och just det är egentligen vad en namngivningsceremoni går ut på, vilket är en fin sak eftersom att man visar omtanke för sitt barn.

Jag tror att vid tiden för dopet är det inte så att man släpper in barnet i Guds trygghet, man öppnar en väg för barnet till Gud. Jag tror att vem som helst med ett gott hjärta kommer in i himlen, att tro på Gud eller vara medlem i kyrkan är inte vad som krävs; det är bara sådant man gör för att utöva och visa sin tro. Sedan får man tro vad man vill, man behöver till och med inte tro på någonting. Jag tror att det är så det funkar hos Gud också, även fast det inte alltid gör det bland människorna.