Lycka

Det är Sikforsväder idag, tänkte jag när jag gick mot tunnelbanestationen i Råcksta denna morgon. Vad menas med det då? Jag vet inte. Det är en känsla man får utav vädret. Kanske är det vindarnas friskhet eller den överhängande regnskuren som väntar på att bryta sig loss som påminner om den fuktiga luften vid älven om sommarkvällarna. För det är just sommaren jag tänker på allra oftast när jag tänker på Sikfors, och så barndomen. Det är alltid soligt i mina minnen, men så var det nog inte i verkligheten. När jag gick i mina tankar såg jag en flicka som sparkade en sten framför sig. Stenen for än hit än dit och flickan följde efter den i sin lek. Det verkade finnas en outgrundlig lycka hos henne. En lycka som jag inte kan ta vid, men jag har gjort det förut. För jag har också sparkat en sten framför mig och följt dess nyckfulla väg. Jag har gått på vägen som kantas av björkar och känt ren och skär glädje, jag har kunnat släppa taget om min omvärld. Då kände jag en lycka jag idag endast finner genom att fly från min omvärld. Vare sog det gäller en promenad i skogen eller genom en uppdiktad berättelse om något fantasikittlande.