Väntar på en ängel

Jag har insett att en del av varför jag inte bloggar så mycket längre är för att jag inte längre vill dokumentera det som sker eller vissa saker som jag tänker i lika stor utsträckning. Men också för att jag sällan sitter vid datorn nu för tiden. Ibland vill man bara hålla allting för en själv så att man slipper gå igenom gamla blogginlägg och skämmas ihjäl för att man en gång i tiden skrev en viss sak. Det har hänt. Men samtidigt så var jag annorlunda då, så jag kan väl förlåta mig själv för sättet jag skrev på som 17-åring, men att göra samma misstag igen som 25-åring är bara inte acceptabelt. Samtidigt inskränker man sig själv. Tänk om det jag vill säga är någonting jag kan stå för i framtiden? Men det är egalt, för jag tycker inte risken är värd det. Och visst hade jag kunnat skriva någonting genomtänkt istället, som om jag skrev en krönika. Men det känns meningslöst. Så det blir korta inlägg om att jag har flyttat eller skaffat en katt och kanske en dag när det blir lite liv i mig igen så blir det även liv här. Jag kan se tillbaka på ett visst år och tänka att det var min peak, att jag inte kommer att bli bättre än så igen. Att det är den jag trivdes med att vara och att saker och ting flöt på av sig själva då. Då känns det återigen meningslöst att skriva något nu, det känns bara som en dålig imitation då. Det känns som jag försvinner...