Diskrepans

Jag såg Ken Robinsons Ted talk "Do schools kill creativity?" och förutom ett underhållande avsnitt om ett intressant ämne rörde han vid någonting som jag har känt så länge, men inte kunnat uttrycka inför andra då jag trott mig vara helt ensam om det. Han sade att universitetsprofessorer, bland andra individer, är en typ av människa som är separerad från kroppen. De lever i huvudet; deras värld är i deras huvud. De anser att deras kropp är bara en transport för deras huvud, skämtar Robinson. Jag själv har tagit det steget länrge och sagt att min kropp är ett hinder för mitt huvud. Jag har så mycket i mitt sinne och jag försöker prata snabbt för att hinna uttrycka hela min tankegång men blir antingen alltid avbruten eller så tystnar jag självmant när jag ser hur deras glöd sakta falnar från ögonen. Jag har märkt hur jag sakta men säkert har reducerat mitt sinne till en sammanfattning. Det är en sammanfattning av det jag tänker, det jag egentligen vill säga, men inte kan få fram med risk för att verka, nej - vara, långrandig. Ingen vill höra en monolog, men tänka är ju det enda jag gör. Även mitt kreativa utlopp finns i skrivandet, inte mer fysiska alternativ som måleri eller dans.

Dans nämner Robinson också i sitt föredrag. Han skojar om det som jag alltid har känt, men som folk inte vill förstå sig på - oförmågan att dansa. Jag hatar verkligen att dansa. Jag brukar skämtdansa som man gjorde när man var liten, då man utförde rörelserna bokstavligt. Du vet, om artisten sjunger "see" så pekar man på ögonen och så vidare. Men där går min gräns, dessutom gör jag det enbart innanför lyckta dörrar. Den där dansen som är tänkt att komma "naturligt" kommer inte naturligt för mig och det gör mig inget. Jag lyssnar mycket hellre och känner inte behovet av att uttrycka mig genom att röra mina fötter. Jag har alltid levt i mitt huvud, velat uttrycka mig genom den värld som finns där. Robinson vitsar att om man vill se en sann out of body-experience ska man se när unviersitetesprofessorerna åker på konferens med dans sista dagen. Då kan man se hur deras kroppar rör sig ur takt till musiken och att de alla bara längtar tills det är över så att de kan gå hem och skriva om det. Just då var det som att han pratade om mig och ingen annan.

Jag har en gång sagt att det känns som att jag var en människa som funkade i teorin, men inte i praktiken. Det här är vad jag menade då. Jag brukade tänka att det var mina författardrag som gjorde sig påminda, men jag tror att författare och forskare vid universiteten delar detta drag; att leva i sitt huvud. Detta drag tror jag visar sig genom en självständighet, ovilja att ställas under andra eller samarbeta med andra, inklusive kroppen.

Jag rekommenderar Ken Robinsons TED Talk, som alltså inte handlar om universitetsprofessorer utan om den bristande uppmuntran till kreativitet som finns i dagens utbildningssystem. Men vill ni bara se just den biten jag har pratat om här så finns just det på minut 9:38-11:00 i filmen. Den är värd att se. Jag har på sistone tänkt på att jag aldrig verkar trivas på en arbetsplats, så som jag gjorde på universitetet eller främst av allt på skrivarlinjen, men i och med denna film förstår jag verkligen varför. Den var sista pusselbiten som lades på plats för att jag skulle förstå vad som felades mig. Den här pressen jag har känt över att behöva passa in på ett arbete för att kunna få bra rekommendationer och jobba vidare har tärt på mig. Någon dag kanske jag återvänder till universitetet för att doktorera. Kanske då kan jag finna mig själv åter. Eller så har jag precis gjort det.