"Den som spar den har." Det yttrycket har jag aldrig gillat. Jag minns serien Spara och Slösa som var i KP när jag var liten. Själv har jag oftast sparat precis som Spara i serien, och hon hade alltid minsann. Men Slösa hon hade inget i slutändan för att hon hade slösat. Jag har alltid sympatiserat med underdogs, men vem gör inte det? Jag vet egentligen inte varför jag inte gillade den så mycket, förutom det jag nämnde nu.
"Den som spar har antagligen kapital som gör att den inte behöver slösa alla pengar den har." Så borde uttrycket vara. Det är sällan världen är så svartvit som i Spara och Slösa, där den ena köper en glass så fort hon fått veckopengen och den andra sparar den och kan köpa två glassar när de är på halva priset eller något liknande. Oftast handlar sparande om hur mycket man har att lägga undan när alla basbehov blivit tillgodosedda. Men så finns det så klart konsumtion vi behöver socialt, t.ex. fika, kläder och resor, eller för nöje, såsom bio, TV-spel, badhus och böcker. Dessa två exempelkategorier kan förstås gå in i varandra. Det finns mycket kritik av konsumtion, i synnerhet det som kallas överkonsumtion. Men en sak vill jag poängtera i och med detta, och det är att fattiga ska kunna njuta av saker. Fattiga som står med en femhundring till övers kan gå på Liseberg, det är inte fel att ibland vilja unna sig saker, i synnerhet när det är saker som kan ge värde i livet. Fatta mig inte fel nu, jag förespråkar inte att alltid se till att man handlar upp sin inkomst ned till den sista kronan eller att leva över sina tillgångar. Det jag förespråkar är en avslappnad syn på vad folk "förtjänar", det vill säga att ingen måste förtjäna att göra något kul för sina slantar. Ingen måste ha en si och så stor inkomst för att få gå på Liseberg när hyran och maten etc. är betald och det finns en extrapeng över. Det är viktigt att komma ihåg.
Ikväll blir en bra kväll, jag har min serie för jag hade inte tillgång till Netflix under långfredagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar