Återstoden av dagen

Jag har en rädsla. Det är en sådan där rädsla som ligger inuti kroppen och slår rot. Jag har försökt att berätta om den, men varje gång jag gör det hör jag hur löjlig den låter. Det är inget att vara rädd för, jag är ju så ung och har hela den oförutsägbara framtiden framför mig. Men så tänker jag på Doktor Glas ord om att mig gick livet förbi... Så jag tystnar och känner hur det där som skrämmer mig tar ett ännu fastare grepp om hjärtat och klämmer åt.

Såsom Stevens i Återstoden av dagen, känner jag att jag står här lämnad med återstoden av dagen och ett helt liv tillryggalagt. Det tycks som vore mitt liv över; att jag fick min chans men att jag sumpade den. Nu är jag förvisad att gå bland de levande som en skugga. Det finns saker som kan få mig att se ljust på framtiden, men hoppet räcker inte nog långt för att skräcken ska försvinna. Jag tror mig ha en aning om hur jag kan möta min rädsla, men med detta skulle jag förlora all mening jag har i livet. Det är en paradox; fånga lyckan till priset av just den.

Säg inte till mig att det inte är hela världen,

ty mina öron skulle blöda

- Bayside, fritt översatt av mig