All too well

Jag har velat blogga en del på sistone, men så fort mina fingrar hänger över tangentbordet har lusten försvunnit. Vad ska jag skriva om? Mitt liv har börjat återfinna ljusglimtarna som jag aldrig trodde jag skulle få återse, och samtidigt har ingenting känts så hopplöst meningslöst som nu. Men det vill jag inte skriva om här. Så jag berättar för er om Taylor Swifts låt All too well. Jag behövde inte höra låten mer än en ett par gånger förrän jag skulle ha fått mig en ny favoritlåt med Taylor. Både poetiskt och känslomässigt höjer sig låten över alla andra och med dessa två egenskaper i kombination blir låten ett oslaget mästerverk. När jag hör på den dör jag och föds åter på nytt varenda gång. Inte undra på att man blir beroende av den, att det nästan blir fysiskt omöjligt att byta låt när den väl börjat.