Att hantera nuet

Jag kommer aldrig att uppleva vissa saker igen. Det kan vara en förödande tanke. Det enda botemedlet är minnen. Det kan också vara befriande. I nostalgin är det solsken, eller regn om du föredrar det en varm sommardag, då det är lika välkommet som en bortsprungen hundvalp som hittat sin väg hem igen. Det kan vara ett fragment, en sekund av en känsla som infann sig i barndomen, eller ett isolerat ansikte, som inte tillhör varken sin kropp eller sin omgivning. Jag finner en ro i dessa saker. Jag vill inte ha dem tillbaka, de finns redan i mitt minnes skattkista. Om jag fick känna dem nu vore de inte samma. Ibland blixtrar de till i mitt sinne och jag kan le åt dem. Jag förstår då att de mest vardagliga av händelser kan bli ett patronusminne.

Det sägs att man ska leva i nuet, men om nuet inte bjuder på så mycket att leva för så säger jag att det är okej att blicka framåt, att kämpa sig vidare för något som komma skall, och att låta minnena från förr skölja över en då och då och rensa ut det som i nuet gnager på en. Man kan leva ändå, och om några år kommer dessa stunder också att blixtra till inom dig och det andra, det som tärde på dig i nuet, kommer att vara i periferin.