Det är skillnad på Gud och Gud

Nu har jag besökt kyrkan i Lundby för första gången. Jag har tänkt på det, att det kan verka konstigt för en del kyrkfolk att jag har gått så sällan i kyrkan trots att jag tror på Gud och att jag vill bli diakon (det känns extra rätt nu när jag pratat med stiftsdiakonen), men för mig är det inte konstigt alls. Även om jag inte gått så mycket i kyrkan så har jag pratat om Gud med andra, i synnerhet min familj. Jag har kommit till insikten att jag har en mer avslappnad syn på Gud än vad kyrkan överlag verkar ha. Så visst finns det en skillnad på en som jag, som inte bildat min uppfattning om Gud helt och hållet utifrån kyrkan, och någon som gått i kyrkan ofta genom livet. Jag har beslutat mig för att ha min Gud bakom en vägg. Dit kan inte kyrkans högtidlige Gud nå. De ska förbli separerade i mitt huvud, så att jag fortfarande kan ha min Gud, den jag levt med hela mitt liv, och samtidigt förstå varför de pratar om Gud på det sätt de gör. Ibland känner jag igen min Gud i vad de säger, såsom när de pratar om Gud som barmhärtig, men när de pratar om sådant som låter konstlat blir jag lite obekväm. Så, det finns min Gud och det finns den högtidlige Gud. Så får det bli.

Jag tror inte att man måste gå i kyrkan för att veta vem Gud är för en själv. Jag har aldrig behövt det i hela mitt liv, även om det ibland kan vara trevligt. Jag tror att det är bra för mig som vill bli diakon att veta vad som sägs i kyrkan mer noggrant och att ha den kunskapen, men för en som inte jobbar inom kyrkan tror jag inte att det är huvudsaken. Det viktigaste är att veta vem Gud är för dig och att inte använda Gud eller religionen för att på något sätt göra andra illa. Det är kärnan, och sedan kan man fylla på det med kyrkobesök, böner, att läsa Bibeln, etc. Vad man nu själv vill ha med sig i sin tro, helt enkelt. Så tänker jag.