Minne från nattåget uppåt

Jag har nog aldrig känt mig så förolämpad som när jag åkte nattåget och pratade med en man i restaurangvagnen som tyckte att min dialekt lät Luleå-aktig. Jag tänkte att det är av sådana anledningar jag gillar att vara ute i skogen, man stöter inte på människor som fäller sådana kommentarer. I övrigt var han trevlig.

Jag har faktiskt märkt att min dialekt är lite påverkad av pappas, vilket antagligen är varför jag inte lät rent pitemålig, men Luleå? Det tar ju priset.