Guldkornet

Jag orkar inte med att läsa mina gamla blogginlägg från gymnasiet. Jag måste skumma igenom dem, för annars mår jag rent dåligt av att läsa vissa av dem. Lät jag alla mina tankar flöda fram helt ofiltrerat eller vad? Jag tänker inte ta bort dem, för det är ändå så jag var på ett sätt. Samtidigt var det inte så jag såg på mig själv helt och hållet. Jag tror en del av det var ett slags persona som jag trodde var kul att visa upp, men samtidigt var jag bara awkward som många andra, fast på mitt eget sätt. Å andra sidan kan jag uppskatta friheten i att våga uttrycka mig på sätt som jag själv tyckte skulle vara roliga eller på sätt som var totalt (för mycket) utlämnande. Kanske inte vad jag skulle kalla roligt idag, men jag levde under andra villkor och var då i en ålder som är lite speciell och med ett internet som uppmuntrade rAnDoMnEsS. Allt det åsido, jag sökte efter ett specifikt inlägg som jag mindes och på vägen dit hittade jag ett inlägg som innehöll något från min vardag tillsammans med mormor och morfar. Det var som en gudagåva att få läsa det och se det framför mig. En helt vardaglig sak, en stund med dem som jag idag klamrar mig fast vid som om det skulle försvinna igen om jag släpper taget om det, men stunden är redan borta. Det som finns kvar mitt bland allt det i jämförelse oväsentliga nonsens jag har skrivit om finns något som är mer värt än guld, en stund jag hade glömt bort och nu vann åter. Jag bara önskar att jag hade förstått att det var det jag borde ha skrivit om.