Faller på plats

För första gången på väldigt länge känns det som att bitarna börjar falla på plats. Jag har ett mål och med detta specifika mål en ljusare framtid. Förut när jag sade att jag inte visste vad jag skulle göra och tog ett steg i taget sade en del att "men det kan ju vara skönt också". Detta med all välmening och jag förstod ju vad de menade. När jag i slutet av 2011 insåg att jag inte alls ville bli översättare, som jag trott, så kändes det både tråkigt att inte veta vad jag ville göra, men också som att jag hade alla möjligheter i världen att göra just det jag ville göra. Men när jag insåg att jag faktiskt inte visste vad jag ville ett år senare, två år senare, tre år senare, så blev det bara kaosartat till slut.

Jag läste en utbildning som inte passade mig för att jag hade en bild av att det var en "seriös" utbildning och skulle ge mig ett jobb. Nu inser jag att de mest seriösa utbildningarna jag gått är de jag har lärt mig något om mänskligheten av och dessutom lärt mig något om mig själv och det jag faktiskt tycker om att göra; litteraturen, socialantropologin, de baltiska kurserna, o.s.v. De kommer jag att bära med mig resten av livet.

Nästan tre år efteråt sitter jag här och har precis kommit på det jag vill göra. Jag är en bit på vägen, men har en god bit kvar. Om 2,5-3 år kan jag vara färdigutbildad och söka jobb inom mitt nya yrke. Det är ett yrke som är viktigt och där den ena dagen inte är den andra lik, verkar det som. Men jag ska hålla det för mig själv ett tag till, låta det stå orört från grävande händer bara ett litet tag till. Kanske jag kan nämna det imorgon, en vecka eller en månad. Just nu är det här mitt och jag vill njuta av den här känslan, att bitarna har fallit på plats, ett litet tag till.