Tiden

Idag köpte jag Kalle och chokladfabriken till Theodor i födelsedagspresent. Det där med böcker är så himla roligt, tycker jag, och därför blir det svårt om någon annan inte gillar böcker. Det är ju den klockrena presenten, kan aldrig slå fel. Eller? Jag var tvungen att fråga om de brukar läsa för honom eller om han gillar att läsa själv nu när han kan det. Som tur var fick jag ett jakande svar på den frågan, så jag köpte ett fint exemplar av en bok jag själv vill läsa (så klart).

Förresten är det helt sjukt att lilla Theo nu är sju år gammal. Eh, jag var nyss sju år gammal liksom. När jag var sju år var det fortfarande 90-tal. Det var två decennium sedan, det har hunnit gå hela 00-talet och en bit in på 10-talet. Jag var i och för sig sju år hela fem månader in på 00-talet också, men det är en föga tröst när jag inser hur nära vi är 20-talet. Fattar ni att om tre år kommer vi behöva specificera att vi menar 1920-talet istället för att bara säga 20-talet! Om ynka tre år kommer man att säga "Den store Gatsby publicerades på 20-talet... 1920-talet alltså."

Om min farfar hade levt idag skulle han ha fyllt 110 år i år! Och farmor hade firat 104 år. Jag känner någon som levde på 00-talet. Förlåt mig, 1900-talet. När man sätter det i perspektiv så blir det för mycket, för stora tidsrum och jag måste tänka så här istället: Jag lever nu, jag minns min barndom, mina tonår och mina tidiga 20-år; allt detta flyter ihop inom mig. För mig är gränserna mellan tidspunkterna inte lika stora inom mig, vilket är varför jag förstår att tiden går men jag känner det inte förrän någon i Skam säger att den är -00:a och jag ba "Va?! Kan man vara det utan att krypa på alla fyra?" För mig känns det så tokigt att Theodor fyller sju för jag känner inte att tiden går fast jag alltid säger själv att tiden går så fort. Jaja, en sak är säker - tiden går.