Det är skillnad på Gud och Gud

Nu har jag besökt kyrkan i Lundby för första gången. Jag har tänkt på det, att det kan verka konstigt för en del kyrkfolk att jag har gått så sällan i kyrkan trots att jag tror på Gud och att jag vill bli diakon (det känns extra rätt nu när jag pratat med stiftsdiakonen), men för mig är det inte konstigt alls. Även om jag inte gått så mycket i kyrkan så har jag pratat om Gud med andra, i synnerhet min familj. Jag har kommit till insikten att jag har en mer avslappnad syn på Gud än vad kyrkan överlag verkar ha. Så visst finns det en skillnad på en som jag, som inte bildat min uppfattning om Gud helt och hållet utifrån kyrkan, och någon som gått i kyrkan ofta genom livet. Jag har beslutat mig för att ha min Gud bakom en vägg. Dit kan inte kyrkans högtidlige Gud nå. De ska förbli separerade i mitt huvud, så att jag fortfarande kan ha min Gud, den jag levt med hela mitt liv, och samtidigt förstå varför de pratar om Gud på det sätt de gör. Ibland känner jag igen min Gud i vad de säger, såsom när de pratar om Gud som barmhärtig, men när de pratar om sådant som låter konstlat blir jag lite obekväm. Så, det finns min Gud och det finns den högtidlige Gud. Så får det bli.

Jag tror inte att man måste gå i kyrkan för att veta vem Gud är för en själv. Jag har aldrig behövt det i hela mitt liv, även om det ibland kan vara trevligt. Jag tror att det är bra för mig som vill bli diakon att veta vad som sägs i kyrkan mer noggrant och att ha den kunskapen, men för en som inte jobbar inom kyrkan tror jag inte att det är huvudsaken. Det viktigaste är att veta vem Gud är för dig och att inte använda Gud eller religionen för att på något sätt göra andra illa. Det är kärnan, och sedan kan man fylla på det med kyrkobesök, böner, att läsa Bibeln, etc. Vad man nu själv vill ha med sig i sin tro, helt enkelt. Så tänker jag.

Det klarnar

Saker och ting som har hopat sig angående skolan klarnar lite mer nu. Jag skrev en tenta i biologisk psykologi i fredags och följde sedan med några på en tenta-öl (fast jag drack cola förstås). Det kändes som att det gick bra och nu håller jag på att knyta ihop en del andra akademiska trådar, så att säga. Det lugnar sig lite, med andra ord.

För övrigt ska jag möta stiftsdiakonen imorgon. Det ska bli kul att äntligen få klart och tydligt vad som förväntas av mig och av vem för att kunna bli diakon. Jag ser fram emot det, även om jag är nervös för att inte hitta ingången till byggnaden. Som om den ens är så stor, hahaha... men seriöst, jag kommer säkert drömma mardrömmar om det. Är man nervig så är man.

Apropå ingenting kan jag rekommendera mobilspelet Words of Wonder. Det är avslappnande, kul och stundtals utmanande. Det bästa av allt är att det inte går på tid, som the Sims och Hogwarts Mystery. Även om jag gillar de två sistnämnda spelen jättemycket så blir det definitivt en stressfaktor för mig, har jag märkt.

Nu ska jag sova, egentligen borde jag ha lagt mig tidigare, men ibland får man hel enkelt leva med lite mindre sömn. Även om jag kommer att försova mig lite imorgon och sitta och gäspa på lektionen.

Hope is a dangerous thing for a woman like me to have

När jag tror att saker och ting kommer bli enklare händer alltid någonting som gör allting svårare.

Lyric scramble

My castle crumbled overnight

You can take me down
With just one single blow
But you don't know what you don't know

So why'd you have to rain on my parade?
This is why we can't have nice things

These kinds of wounds they last and they last
Now, did you think it all through?
All these things will catch up to you
And time can heal, but this won't
So if you're coming my way
Just don't

And then the world moves on, but one thing's for sure
Maybe I got mine, but you'll all get yours

Everyone can start again
Not through love but through revenge
Through the fire, we're born again
Peace by vengeance
Brings the end

Someday I'll be big enough so you can't hit me

You took my sadness out of context
I ain't no candle in the wind

God knows I lost
God gave me life
And God knows I tried
God knows I tried
God knows I tried
God knows I tried

Texter från:
Call It What You Want, Mean, This Is Why We Can't Have Nice Things, Bad Blood och Look What You Made Me Do av Taylor Swift.
High By The Beach, Mariners Apartment Complex och God Knows I Tried av Lana Del Rey.

Flashback to when you met me

Ibland tänker jag tillbaka i tiden genom Taylor Swift-album. Till exempel Red. Det känns som en evighet sedan den släpptes, och så tänker jag att det var 6 år sedan. Och så tänker jag vidare att 6 år är väldigt länge, men så tycker jag samtidigt att det var nyss som jag var 20. Det kändes som att jag var på toppen av världen då, jag levde mitt bästa jag på ett sätt.

2014 kom 1989 och jag älskade den omedelbart. Och det var ju bara 4 år sedan (btw, jag vet att det är 2019, men dessa skivor släpptes i slutet av respektive år och det är liksom början av januari nu, så jag avrundar nedåt). 4 år är väl inte så lång tid, 4 är en rätt låg siffra och jag var ju faktiskt 22 typ förra året.

Men mer än att det får tiden att verka ha gått alldeles för fort så är det låtarna jag lyssnade på då, vid vissa tillfällen, som jag räknar tiden efter. Jag minns när jag lyssnade på Style och gick genom skogen efter jobbet 2015. Jag minns när jag loopade All Too Well när jag åkte tunnelbana till Råcksta från Rissne 2013. Jag minns när jag hämtade styrka från Shake It Off 2015. Eller när jag hörde Love Story på radion och genast tänkte att den där Taylor Swift är rätt bra! (Även om det skulle ta ett litet tag innan jag blev ett riktigt fan.)

Jag undrar vad jag i framtiden kommer tänka när jag lyssnar på Reputation. Nu tänker jag bara att alla låtar är jättebra och jag ser fram emot att se på Reputation Stadium Tour-videon på Netflix nu. Jag har liksom bara väntat i fyra dagar (på tok för länge!) på att se den.

2018

Det här är mitt sista blogginlägg 2018. Jag har inte bloggat så mycket i år, men jag tänkte ändå säga det som jag varit mest glad över i år. Jag är glad över att vi fick vår nya lägenhet, tvåan, i år. Jag är också glad över att vi köpte kyrkstugan! Jag är glad över att ha läst arbetarlitteratur i våras och över att ha badat i Orsasjön i somras. Jag är alltid glad över min fina lilla katt och över att han har fått må bra! Det ska jag tänka på när jag tänker på 2018.

E45

Jag längtar efter långa bilfärder längs E45. En oändlig, slingrande väg kantad av skog och små samhällen med ojämna mellanrum. E4 är en enda lång, spårig väg kantad av städer man aldrig åker in i, bara förbi. Vägkrogarna avlöser varandra som på löpande band, men vi kan inte bestämma oss för vilken vi ska ta ändå. Antingen blir man glatt överraskad eller knappt besviken. E4 är en nödvändighetens väg, tungt trafikerad. Alla måste åka någonstans. E45 är sommarens väg, en väg dit man ska någonstans. Du möter inte fler än du vill möta. Små byar och små städer och du stannar i en av dem för att fika våfflor. Du lånar en del av gemenskapen, av byalivet. Välkomnas in i gemenskapen som en välkommen gäst, med vetskapen om att du kommer att åka. Det är kontraktet. Och det är okej, för E45 är inte en väg du vill bo längs, det är en väg du vill färdas längs.