Insikt

Det finns få värre saker än att påpeka ett problem och därmed bli sedd som problemet. Jag återvände hit under falska förutsättningar. Jag sökte ett hem och fann en återvändsgränd - jag är besviken.

Efterlängtad

En gammal bild, men ändå. Jag saknar honom.

Utan avsked

Ibland kan det vara jobbigt när man inser att man är på en annan våglängd än en annan, som man tidigare känt precis tvärtom med. Ibland kan det vara jobbigt att försöka få folk som inte vill förstå att förstå. Någon som kanske är i helt fel miljö eller som bara förändrats. Vi alla förändras och det är så det är. Men när det sker så finns det vissa man förändras i samma riktning som och vissa man förändras i motsatt riktning från. Det innebär inte att man måste ta bort den andra personen från sitt liv, däremot försvinner känslan av samhörighet och förståelse; man glider isär.

Hitta rätt, hitta hem

Tiden tickar

I övermorgon åker jag upp till Sikfors. Idag kommer Issa och imorgon ska vi tre åka och se First Aid Kit på Liseberg. Jag har längtat länge efter det. Nu när jag spenderar så mycket tid hemma inser jag att hushållsysslor tar upp så mycket tid. Jag vet att jag egentligen kommer iväg sent för att jag kliver upp väldigt sent och sedan tar all min tid på mig att sminka mig och fixa håret. Något som vanligtvis tar 1-1,5 timmar tar istället 2 timmar och då har jag dessutom börjat senare än vanligt. Det känns nästan som när jag var 14 och vaknade på eftermiddagen under somrarna. Och när man sedan måste hålla på att diska blir det bara jobbigt, jag tycker att det är bättre att diska allt på kvällen eller innan om nu andan faller på.

Jaja, nu när jag har sett mönstret får jag väl försöka bryta det - göra mig i ordning effektivt och inte göra tusen andra saker samtidigt. Men å andra sidan är många av de sakerna sådant som behöver göras men som jag känner att jag inte har haft tid med förut även om de kanske inte tar så lång tid. Men när jag hopar allt jag ska göra på hög så blir det en väldigt lång lista. Jag har till och med varit tvungen att skriva en lista på ärenden för att det är för mycket att hålla i huvudet just nu. Men så har jag blivit mycket sämre på att komma ihåg saker nu för tiden och jag gillar inte när jag vet att det finns saker att göra men jag inte har skrivit ned dem just för att jag vet att jag kommer glömma någonting viktigt. Därför är det skönt att det som står på min lista just nu inte är livsviktigt. Jag vänjer mig sakta vid detta liv i limbo, mellan skola och arbete. Men snart är listan slut!

Människa

Människor. En skapelse att förbarma sig över. Människan i dess neutrala tillstånd, människan som sårbar. Människa som äter, omedveten om de ögon som betraktar den. En människa som går, fötter som nuddar marken, klatsch klatsch klatsch, ljudet av en sula som ger hälen en örfil för varje nytt steg. Människor som är på väg någonstans, som har varit någonstans. Människor som bara existerar, som inte kan hjälpa att de existerar, som inte kan förstå att de existerar. Detta människans tillstånd som varje individ någon gång befinner sig i, då kan man inte annat än förbarma sig över dem.

En dåres försvarstal

Jag vill göra ett tillägg på mitt senaste inlägg, för jag känner att jag kan bli missförstådd, som ju kan hända. Kroppen och huvudet är för mig separata, men måste ändå försöka samarbeta. Dessutom är jag inte helt separerad från min kropp bokstavligt talat, i så fall vore jag ju hela tiden i ett utomkroppsligt stadium. Hur skulle det se ut? För att förtydliga, vill jag påpeka att jag menar att jag lever i mitt huvud till en stor del, men det betyder inte att jag inte lever livet på riktigt. “Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean that it is not real?” sade Dumbledore och han har en poäng. Dessutom är jag faktiskt inte helt och hållet instängd i mitt huvud, det är inte heller så jag menar. Jag upprepar: hur skulle det se ut?

Min kropp och mitt sinne smälter samman ibland och de gångerna känner jag inte av att de skulle vara separata. När jag hoppar längdhopp och i 3,5 meter svävar genom luften är hela jag en enhet. Det kanske bara varar i en sekund, men det känns längre än så; kroppen och sinnet är i symbios och huvudet kan förlora sig själv i och bevara den kroppsliga känslan. I mina drömmar flyger jag nästintill aldrig, det finns väl något enstaka undantag. Men ofta kan jag ta ett stort språng på tiotals meter, precis som när jag hoppar längdhopp. Mitt sinne har bevarat känslan och återupprepar den i sömnen som en symbol för frihet och handlingskraft.

Kanske rörde jag bara ihop allting nu istället för att förtydliga. Ibland utelämnar jag information för att jag anser den vara underförstådd och det har tyvärr resulterat i att många missförstår mig. Men då återkommer vi till det jag talade om i förra inlägget, att hålla monologer, och det vill folk inte att jag gör heller. Så på ett sätt är det en dom att leva i sitt huvud, men den värld jag ser tror jag är större än vad en del anar och som kan var svår att uttrycka. Det betyder inte alls att jag är mer intelligent, missförstå mig rätt nu. Det är inte intelligensen jag pratar om, utan enbart hur jag upplever världen.