Mitt jobb

En sak med mitt jobb är att när folk säger "Jag ska då aldrig handla från *företagsnamn* igen!" så fattar de inte att ingen vill ha kunder som inte betalar för sig ändå. Det är som att någon skulle snatta på H&M, bli fasttagen av väktarna och få betala böter och ba: "Hit tänker jag då aldrig komma!" Good riddance!

Det är inget fel att råka missa ett par fakturor någon gång, men att bli så pass sur för att man får betala en avgift är ju bara knäppt. Det kostar att ha personal som hanterar alla förfallna fakturor och därför kommer det komma en relativt låg straffavgift. Sedan finns det annat att kritisera om man vill och som jag ibland kan hålla med om, men just den avgiften är ju ingenting i jämförelse med vad det kostar att gå till Kronofogden.

När folk ringer in till mig så vill vissa försvara att de hamnat hos oss, men i ärlighetens namn finns det ingen på hela företaget som bryr sig. Det har funnits de som hävdar att de har 20.000 kronor som de kan betala på en gång eller de som minsann aldrig har missat en räkning förut och bla bla bla. Nähä, förlåt att jag gör mitt jobb när jag frågar om du vill ha en avbetalningsplan och förlåt att du inte har betalat minst den lägsta tillåtna summan för avbetalning på din faktura, det är din ensak. Folk har en bild av att den som hamnar hos oss är på ett visst sätt, men jag kan berätta nu att det finns alla sorters människor hos oss. Det finns de som har en massa obetalda ärenden som har gått vidare och det finns de som helt enkelt bara har missat fakturorna innan. De som klagar mest av dessa två är den sistnämnda kategorin.

Sedan finns det de som är värst - de som ska ta strid utan fog och som inte tror att de någonsin kan vara ansvariga för sin egen ekonomi! Personligt ansvar - vilket påfund! De är ofta födda på 70-talet eller väldigt nära, har jag märkt. "Det är inte mitt fel att jag inte har fått hem fakturan." Oj, den har jag aldrig hört förut. (Sedan råkar de försäga sig om någon detalj från fakturan så att man fattar att de visst har den.) "Det är inte mitt fel att jag trodde att jag hade betalat rätt faktura fast jag hade betalat på en annan." Eller: "Ni borde väl kunna ta bort avgiften om jag bara betalar nu. Varför ska jag betala den?" Eller: "Jag brydde mig inte om kravet jag fick i brevlådan för att jag trodde att jag redan hade betalat och nu är det hos Kronofogden så jag tycker faktiskt inte att jag ska behöva betala!" Med andra ord, folk som vägrar att ta personligt ansvar för sina egna handlingar.

Det finns även spökena, de som köper något eller tar ett lån och så hör man aldrig av från dem igen... tills de är med på Lyxfällan.

De enda jag faktiskt tycker synd om på mitt jobb är de som har hamnat snett; de som har blivit lurade av en partner eller familjemedlem som köpt något i deras namn, de som har blivit sjuka och hamnat efter med fakturorna eller de som har hamnat där av andra skäl som de inte kan rå för själva. Men de allra flesta är inte av denna sistnämnda typ. Som sagt, det finns saker som kan kritiseras med denna typ av bolag, men det är ingen hemlighet hur processen ser ut vid utebliven betalning. Då får man faktiskt bita i det sura äpplet och sluta bråka med dem i andra änden av luren och inse att man själv har gjort fel, även om det bara är för en gångs skull.

Kär

Eh, ok, är rätt säker på att det inte var 20 dagar sedan senast jag skrev, men visst. Jag måste snacka om Riverdale. Den serien är så underbar! En mordgåta parat med en nostalgitripp i form av Acke och hans vänner - kan det bli bättre? I och för sig hade det ju kunnat vara Buffy. Men det gör inget att den inte når upp till Buffy-nivå (för let's face it, ingen serie gör ju det) för är det något jag aldrig får slut på så är det platser för TV-serier på mitt hjärta. Jag älskar Jughead (Sopprot) och Betty, men hela serien är så välskriven och karaktärerna så runda att jag gillar alla huvudpersoner. Till och med Cheryl. Förresten måste jag bjuda på den här bilden av Cole Sprouse.

You are motherfucking welcome!

Tiden

Idag köpte jag Kalle och chokladfabriken till Theodor i födelsedagspresent. Det där med böcker är så himla roligt, tycker jag, och därför blir det svårt om någon annan inte gillar böcker. Det är ju den klockrena presenten, kan aldrig slå fel. Eller? Jag var tvungen att fråga om de brukar läsa för honom eller om han gillar att läsa själv nu när han kan det. Som tur var fick jag ett jakande svar på den frågan, så jag köpte ett fint exemplar av en bok jag själv vill läsa (så klart).

Förresten är det helt sjukt att lilla Theo nu är sju år gammal. Eh, jag var nyss sju år gammal liksom. När jag var sju år var det fortfarande 90-tal. Det var två decennium sedan, det har hunnit gå hela 00-talet och en bit in på 10-talet. Jag var i och för sig sju år hela fem månader in på 00-talet också, men det är en föga tröst när jag inser hur nära vi är 20-talet. Fattar ni att om tre år kommer vi behöva specificera att vi menar 1920-talet istället för att bara säga 20-talet! Om ynka tre år kommer man att säga "Den store Gatsby publicerades på 20-talet... 1920-talet alltså."

Om min farfar hade levt idag skulle han ha fyllt 110 år i år! Och farmor hade firat 104 år. Jag känner någon som levde på 00-talet. Förlåt mig, 1900-talet. När man sätter det i perspektiv så blir det för mycket, för stora tidsrum och jag måste tänka så här istället: Jag lever nu, jag minns min barndom, mina tonår och mina tidiga 20-år; allt detta flyter ihop inom mig. För mig är gränserna mellan tidspunkterna inte lika stora inom mig, vilket är varför jag förstår att tiden går men jag känner det inte förrän någon i Skam säger att den är -00:a och jag ba "Va?! Kan man vara det utan att krypa på alla fyra?" För mig känns det så tokigt att Theodor fyller sju för jag känner inte att tiden går fast jag alltid säger själv att tiden går så fort. Jaja, en sak är säker - tiden går.

Ombyte

Idag åker jag från Göteborg till Stockholm. Det ska bli skönt med miljöombyte. På tal om miljöombyte så har min avdelning på jobbet blivit förflyttad till den andra kontorslokalen. De sade att allt skulle se likadant ut, men det stämmer inte. Det förra kontoret har vunnit pris för dess inredning men det enda priset som den nya lokalen skulle kunna vinna är glåmigaste kontoret. Det ser väl egentligen ut som ett standardkontor, men med tanke på hur tråkiga de ser ut hade jag nog kunnat sadla om till kontorsinredare för jag hade kunnat komma på mycket finare inredning än det som fanns i de nya lokalerna. Det förra kontoret var varmt, men ändå modernt och kändes fräscht. Det nya ser ut att ha blivit inrett år 2002 och fått bli kvar där sedan dess. Det känns inte inspirerande och jag hoppas verkligen att jag får ett jobb till hösten så att jag inte behöver jobba kvar där.

En till sak jag hatar är företagskulturen. Inte bara på mitt jobb utan på sådana där ställen i allmänhet. Till en viss del kan jag förstå att man inte kan göra hur som helst på en arbetsplats, men det finns definitivt gränser för regleringar, enligt mig. Det är en förmån med att jobba för ett fack till exempel. Men å andra sidan, hade de sagt att jag fick vara statsminister så länge jag klädde mig i finkläder så hade jag gjort det. Jag kan offra mig för det, men offra mig för ett sketet jobb som jag bara har kvar för pengarna? Nä, inte riktigt.

Sommarlängtan

Ge mig sommar nu! Skillnaden mellan mig på sommaren och mig övrig tid är enorm. Jag ska vara ledig i sommar och kanske jobba ett par veckor i juni bara. Jag har inte bestämt mig helt och hållet ännu. Allt jag vet är att jag inte vill tillbaka till jobbet, fast skolan är väl helt okej. Jag är dock slutkörd efter att ha suttit hela kvällen med skolarbetet och precis som senast hann jag inte ens läsa igenom det innan jag skickade in det. Nu ska jag sova och förhoppningsvis drömma om sommaren! Lana Del Rey har släppt en ny singel typ igår och jag får sommarvibbar av den. Älskar henne.

Pussel

Nu står jag helt utan pussel att lägga och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har haft mitt projekt på 1000 bitar som jag hållit på med den senaste veckan och nu när det är färdigt är jag jätteglad och redo för ett nytt projekt - men det finns inget! Jag vill bara ha pussel på 500 eller 1000 bitar. Jag tänkte köpa ett 1500-bitarspussel också, men då behöver jag ha det någonstans där det kan ligga ostört under en längre tid. Nu har mitt stora pussel legat framför garderoben, vilket hindrar Gustaf åtkomst till sin garderob lite. Jag ska köpa ett som vi kan lägga tillsammans också. Jag har en grej med mina pussel, att jag inte vill att folk hjälper till om jag redan har börjat på det. Om jag från början bestämmer att jag ska bygga med någon annan så är det annorlunda för då blir det mer än rolig aktivitet medan man pratar. Hur som helst är pussel roligt och nu ska jag ta och leta efter ett par nya.

Fools in love

I fredags befann jag och Gustaf oss på biograf Aftonstjärnan, där filmfestivalen skulle inledas med en farsartad film som heter Struggle for life. Eftersom Gustaf hade jobbat under dagen kom han inte hem förrän en ganska kort tid innan filmen skulle starta, vilket ledde till att vi kom dit lite senare än alla andra och fick dåliga platser längst ut och nästan längst bak. Inte nog med detta, framför oss satt det längsta paret i hela salen. Bara detta var ju ett irritationsmoment i sig, men dessutom verkade de nykära! Behöver jag säga mer? Det finns inget mer irriterande än nykära, men det finns inte heller många bättre känslor än att vara det själv. Det är just det som är grejen - helt plötsligt slutar man bry sig om hur man för sig bland folk och hur töntig man är, vilket då leder till irritation och/eller skratt för alla andra. Det var alltså inte nog med att paret framför bestod av så långa människor, utan de satt dessutom och lutade sig mot varandra och pussades då och då, vilket försämrade vår syn ytterligare. Här vill jag tillägga att det var en till i deras sällskap och stackaren fick agera tredje hjulet hela kvällen. Han blev knappt tilltalad, stackars människa.

När de pussades fick man dessutom front row view av showen. Det var en scen i filmen då kärleksintresset sade till huvudpersonen "Vad väntar du på?" efter att han sagt "Jag skulle vilja kyssa dig." och då vände sig tönten framför oss mot sin flickvän och pussade henne. De var så extremt töntiga, men jag förstår ju varför. De är i stadiet av deras förhållande då all vett och sans försvinner och det tydligen känns romantiskt att pussas på uppmaningen från en karaktär i en fars. Tänk er att se Bröllop och jäkelskap och fria framför TV:n för att ni blev inspirerade.

Men som sagt, jag förstår känslan av att inte kunna vara normal när man gör saker med sin partner för att man är för upptagen med att bara vara kär. Det är en underbar känsla som man sällan känner och som sedan utvecklas till en ännu djupare känsla av tillgivenhet. (Förhoppningsvis i alla fall, annars lär förhållandet ändå inte hålla så länge och man får känna sig nykär ganska snart igen kanske.) Mest ville jag berätta skratta lite åt hur töntiga de var, inte klanka ned på kärleken. Fast det är förstås lite roligt att skratta åt det, det är väl därför det kallas "fools in love".