När man som kvinna befinner sig i en situation med hotfulla män, män som inte förstår gränser, lär man sig snabbt att det för det första inte spelar någon roll om man säger artigt eller inte. För det andra har man inte alltid möjligheten med tanke på både situationen men även samhällets uppfostran att inte "krångla" fast det inte är en själv som har skapat den dåliga situationen. Jag vet hur det känns när män har invaderat min personliga sfär och jag vet från erfarenhet att man inte alltid bara säger "dra åt helvete!" Man känner sig nedtryckt och hotad i en sådan situation och det är då fight, flight or freeze response kickar in. Ju fler gånger det händer desto lättare tycker jag att det är att säga ifrån högre och bruka våld, men de fortsätter ändå. Problemet ligger alltid hos dem. Män ska kunna läsa av signaler, ta ett enkelt nej och aldrig anta att en annan människa vill något den inte uttryckt att den vill. De små pojkarna i min närhet kommer antagligen få den rättvisa uppfostran som mina egna bröder fick, men jag ska ändå finnas där för att lära dem rätt och fel.
Jag tänker tillbaka på när jag var ett barn och att säga "Stick, din idiot!" var lättare. Jag var alltid ett barn man kallade bångstyrigt och vilt, för att jag var en flicka som hade självsäkerhet, självständighet och styrka. Detta barn jag en gång var har alltid funnits inom mig, detta barn återfinner jag alltmer för var dag som går. Nu ser jag en liten flicka som jag som också orättvist blir utpekad som bångstyrig. Den lilla flicka som påminner så mycket om mig, henne ska jag beskydda från patriarkatet så gott jag kan. De ska inte få kalla henne bångstyrig och sätta henne på någon tänkarsoffa för att hon har mod, nyfikenhet och vilja som drivkrafter. Hon ska aldrig lära sig att säga annat än "Dra åt helvete!" till de som försöker fånga hennes fria ande som en fågel i bur. Och hör sen!
