Jordliga nöjen och himmelsk lycka

Shopping, shopping och ännu mer shopping! Dock inte av mig, och inte av Gustaf heller när jag tänker efter... Jag börjar om! Fönstershopping, fönstershopping och ännu mer fönstershopping! Gustaf hittade inget han ville ha, förutom lite blommor som nu sitter prydligt inbäddade i vår blomlåda. Själv har jag inte pengar till sådana nöjen förrän jag får mina CSN-pengar, vilket lär ske till veckan om inget oförutsägbart händer och alla datasystem skulle krascha, såsom vissa trodde 1999 (de kan ha rätt, kanske det bara skulle ta ytterligare 14 ½ år innan det skedde). Däremot har jag hittat två olika höst/vinterjackor som skulle passa utmärkt till min rosa basker! Jaja, det är inte min än, men efter nästa besök i Stockholm nästa månad kommer den att vara det. Det finns dock ett par problem: 1. De har ingen huva och det lär bli problematiskt att hitta en scarf åt de höga halsarna. Och 2. Ingen av dem har särskilt smickrande form. Jag hoppas att intresseklubben antecknar flitigt nu!

Det händer inte så mycket just nu dagarna innan skolan, som ni kanske märker. Jag kan inte undvika att tänka tillbaka till skrivarlinjen. Det var det bästa jag gjort. Inte bara för att det var kul, utan även för att det var en milstolpe för mig. Så mycket hände mig under det året. Men bara det att jag visade för främst mig själv, men även för andra, att jag tar skrivandet på allvar var en lättnad och stärkande. Att jag även kunde dela det med andra och inte behöva låtsas att det bara var en hobby, utan det roligaste som finns på hela Jorden och det enda jag vill göra förstärkte den känslan. Men jag fick även ta itu med en del prestationsångest, även om jag vet att "Det är inte ett färdigt verk. Ingen förväntar sig att man ska ha kommit på ett sådant på fem minuter." Jag har insett att så länge jag får skriva något som betyder någonting för mig är en del av mig alltid tillfreds och lycklig. Den delen av mig står ovanför alla andra drömmar. Det är den delen som håller mig uppe i det blå, för jag har varit på nere på jorden och det är det sorgligaste jag varit med om.

Jag insåg det häromdagen

Egenhändigt elände

Idag har jag och Gustaf tagit en promenad i Slottsparken. Jag undrar om det var årets sista varma dag vi var med om. Vi fikade på ett fik längs Linnégatan efteråt och det var inte alls ett bra kafé överhuvudtaget. Det var dyrt för mycket svag smakupplevelse.

På kvällen gjorde jag köttbullar efter Hannas recept och de blev jättegoda! Jag brukar ju inte vara den som lagar mat, men när jag tar mig tid till det brukar det bli bra. Fast jag förstår mig inte på det där att vissa tycker att maten smakar bättre om man gjort den själv. Om man vet och har fått uppleva all möda det tagit att laga maten blir man oinspirerad att äta upp den på 10 minuter. Plus att det är mycket möda för en liten stunds glädje åt den egna skapelsen. I alla fall när man inte gillar att laga mat (jag). Tur att jag har Gustaf som gillar att laga mat då. Men nu blev ju mina köttbullar bra, kanske hade helhetsupplevelsen varit bättre om jag inte behövt diska efteråt. Diskmaskinen är nog en av våra mest underskattade apparater. ;)

Storspenderaren

Vilken underbar dag! Jag fick lön idag och passade på att såväl fika på stan som att äta på Port Arthur. Jag har även köpt en bok idag av en kvinna på blocket. Det är en mattebok så att man kan repetera matematiken från B-kursen. Jag kände att jag verkligen behövde det efter att jag hade testat hur bra jag var på högskoleprovsmatten på internet. Och när jag säger verkligen menar jag verkligen. Den är pedagogiskt upplagd och så har jag ju mitt mattesnille här hemma som kan handleda mig. Men det är inte allt jag inhandlat idag! Jag köpte en liten rullväska som jag kan ha på kortare resor istället för min bag som jag hittills släpat omkring på. Det behövdes. Nedan ser ni en bild på den nyligt inköpta väskan. För er som är intresserade. Nu blir det True Blood, jag återkommer när jag spenderat lite mer av min förmögenhet. ;) (Har faktiskt sparat hälften, så ni behöver inte oroa er på riktigt.)

Längtan

Fantastic Beasts and where to find them ska ha premiär 18:de November 2016! Jag har vetat om filmen ett bra tag nu, men inte datumet. Jag kan knappt fatta att det kommer en till film som kretsar kring Harry Potters värld. Det var så länge sedan jag läste den boken, men jag har velat ha "sidoböckerna" ganska länge nu och jag ska köpa åtminstone en av dem någon gång till veckan. Jag är överlycklig över denna film. Det är J.K. Rowling som skrivit manus, visste ni det? Hon har själv skrivit det.

Jag trodde aldrig jag skulle få längta efter en film så här innerligt igen. Visst har jag läntat efter den nya Hungerspels- eller Hobbit-filmen men inte som jag längtade efter Harry Potter-filmerna. När det var dags för premiären av HP7 del 2 klädde jag upp mig i en fin röd klänning och tog på mig mina finaste smycken i guld. Jag stod där finklädd i Gryffindors färger och kände hur det var slutet av en era. När filmen slutade ställde vi oss upp och applåderade. Vi applåderade åt en skärm. Det var en symbolisk handling som visade på vår längtan, vår uppskattning, vår glädje och vår sorg. Det var över. Trodde jag. Newt Scamander ändrade på det. Det är inte helt och hållet samma sak, det är en ny era nu. Men det ger fyr till brasan. Och ack, vad den brinner!

Gryffindor

Jag blev sorterad i Gryffindors elevhem på Pottermore! Jag har alltid sett mig som en Gryffindor och skulle egentligen inte låta testet ändra min åsikt om jag blivit annat. Jag drivs av ett mod som jag byggt upp inom mig. Jag är inte alltid modig, men jag försöker alltid vara det. Vare sig det är att stå i skogen och ryta åt vilda djur så att de ska lämna mina hundar ifred (det visade sig dock att det "vilda" djuret var Muffin, men sådant är svårt att se i beckmörker) eller att säga ifrån när jag ser att någon behandlas illa, så försöker jag alltid. Om det gör mig till en Gryffindor eller inte kan bara sorteringshatten svara på, men på Pottermore och i mitt sinne får jag åtminstone vara det.

Just my luck

Jag har alltid hävdat, och avser att fortsätta med det, att jag är drabbad av världens otur. Det är som att det finns ett fåtal människor som av ödet är utsedda till att bära all världens otur. Inte så att andra aldrig har otur, men alla gånger kan man väl inte komma undan. Jag vet en till som har samma otur som jag hela tiden, som utsätts efter olyckor på löpande band. Jag vet även vissa som alltid har tur, de vinner i spel, saker och ting går inte sönder för dem och de kan fortsätta sina liv och tackla sina övriga problem utan att slås ned av en maska i strumpbyxan. Jag är en tunna vatten fylld till bredden och för varje ny droppe som läggs till rinner det över. Det hejdas aldrig. Jag försöker att inte låta mig nedslås av det, min egen klantighet, mitt förvirrade sinne eller ödets grymhet - vad det än nu kan vara jag är drabbad av. Men det skapar oro. Jag får ångest över småsaker för jag vet att de läggs på hög och för att de symboliserar livet i allmänhet. De små sakerna är värda så mycket, kanske mest av allt. De är livet.
Jag - dramatisk, vad vore jag annars?

Oh, well. Whatever. Never mind.