Mitt hjärtas hjärta

Jag brukar tänka på Sunny. Jag tänker ofta på henne. Att jag var den som fick ta hennes tass, ligga bredvid henne på golvet och vila, krama henne och allt vi gjorde tillsammans. Det finns många minnen att välja mellan. När jag var liten retade de mig och sade att hon inte gillade mig. Det var dem hon beskyddade mig från. När hon dog for mitt skydd bort; dammen hade brustit och vattnet strömmade in. Jag började tro på det jag fick höra, fast jag sade till mig själv att man inte får det. Jag slutade orka kämpa, det var ändå lönlöst. Jag hade förlorat henne; jag hade förlorat allt.

Så slutar inte historian. Idag har jag byggts upp till någonting igen, AL gjorde jobbet. Men det är därför jag sätter upp min gard. Jag har inte lärt mig att leva full ut utan henne, för jag har ingen fast punkt att komma hem till när saker går fel.

Ironi i högsta grad

I love it!

Rowan's story

När jag var på arbetsförmedlingen i torsdags satte jag mig ned en kvart innan mötet började och fann ett papper och en penna ligga framför mig på bordet.
En kvart kvar, tänkte jag. Jag har ett papper och en penna framför mig - vad kan jag göra? Rita. Nä, jag är inget bra på rita och jag vet heller aldrig vad jag ska rita så det brukar vanligtvis sluta med att jag sitter där medan en frustration stiger inom mig. Skriva. Naturligtvis - jag börjar på historian jag kom på igår.
Det är en barnbokshistoria om en pojke och hans rädsla för en sak. Jag blev lite förargad när hon som höll i mötet avbröt mig i mitt skrivande, ty skrivandet är mitt skratt, mitt lugn, mina känslor.

Rädslor. Det är viktigt att barn förstår att man är inte mindre än någon annan för att man har fler rädslor eller rädslor överhuvudtaget. En norrländsk skogshuggare är inte mindre norrländsk skogshuggare för att denne är rädd för katter, humlor eller spindlar. Det må vara mindre vanligt att de kanske är rädda för skogsdjur då de vistats i skogen oftare, men det gör det inte till mindre okej om man nu som skogshuggare skulle vara rädd för spindlar.

Jag vet många som är rädda för saker jag inte är rädd för och jag vet många som inte är rädd för en del som jag är rädd för. Jag är inte rädd för getingar, kanske du är det. Jag är rädd för spindlar, kanske inte du är det. (De har 8 ben och vissa kan hoppa och det kan spruta ut spindelbebisar ur dem och de är skitsnabba och de har spindelväv ffs - de kan hänga i luften och krypa på dig!!!) Man kan skoja om folks rädslor, men man förlöljigar dem inte. Och det är vad jag vill lära ut till andra genom min historia.

Jag har gjort detta

Nu har jag sett Resident Evil och Transformers 2. (Jag somnade medans vi såg Transformers.) Nu har Jonathan och Jakob kommit hit. Nu har jag varit på ett möte på arbetsförmedlingen. Nu har jag också hunnit städa mycket. Nu vill jag sova! Nu vill jag att Lisa också ska blogga lite mer. ;)

Jag är utled på dig med!

"Mig kommer du aldrig undan. Ge. Upp..." Argaroth såg ned på henne, hon som låg där på den kalla marken i den tomma mörka hålan.

"Fel..." Hon lyckades få fram en viskning. Denna viskning var inte stilla eller mild som vilken vanlig viskning som helst, den var kraftfull.

"Vad sa?"

"Du har fel..." Hennes egna ord hade gett henne kraft, gav henne kraft.

"Vad menar du?" Argaroth ryckte ofrivilligt med ena mungipan i en blandning av nervositet och frustration. "Berätta."

"Det kommer..." Hon reste sig upp till en sittande ställning. Hon tittade Argaroth i ögonen. Argaroth kunde inget annat att göra än stirra på henne panikartat. Hon förstod vad han tänkte. Om det kommer förlorar han makten, det visste de båda. Hon ställde sig upp. "Vad är det med dig? For luften ur dig?" Argaroth fnös åt henne.

"Det?! Det kommer alltsammans att rämna, begriper du väl?!" Aragroth skrek ut orden, som fick henne att vackla.

"Vi får väl se..." sade hon skarpt och satte sig än en gång ned på marken i den tomma, mörka håla de båda var fast i. Än skulle Argaroth ha makten, men det kommer snart en tid då himlen åter färgas röd, då hon återfår sin kraft.

Parmiddag

Ordet parmiddag äcklar mig, eller rättare sagt dess innebörd gör det. Varför? För att man måste vara så djävla pretto och inte säga jag bjuder in ett par vänner på middag, utan säga att man bjuder in på parmiddag! "Alltså jag gymmar fem dar i veckan, får ju inte förlora formen. Gumman, ät inte det där - du kommer bli fet. Asså jag och Månstjärna har bjudit in Judit och Michelangelo på PARDJÄVLAMIDDAG!!!"

Ni kanske tänker nu: "'Bjuda in till parmiddag' och 'bjuda in ett par vänner på middag' är samma sak. Jo, visst, i grund och botten är det samma sak. Men vägen till grunden och botten är två helt skilda vägar. Ena - parmiddag - tyder på en kultur som kretsar kring keeping up appearances och (tro sig) vara bäst och vackrast, medan det andra är normalt.

Parmiddag är ett ord som används för att visa att man tillhör någonting. Det ger substans till ett meningslöst liv. Nu var jag för dramatisk, jag menar inte meningslöst, ty det är ingens liv. Men precis som shopaholics känner att kläder och grejer fyller deras liv med mening så ger "parmiddag" samma känsla.

Nä, inte för alla uppenbarligen! Men för en viss sorts människor. (Se första stycket så begriper ni nog.)

Jag har mycket tid till övers för sådant här, det är därför jag orkar. Hö hö!

FIERCE