Lyric scramble

My castle crumbled overnight

You can take me down
With just one single blow
But you don't know what you don't know

So why'd you have to rain on my parade?
This is why we can't have nice things

These kinds of wounds they last and they last
Now, did you think it all through?
All these things will catch up to you
And time can heal, but this won't
So if you're coming my way
Just don't

And then the world moves on, but one thing's for sure
Maybe I got mine, but you'll all get yours

Everyone can start again
Not through love but through revenge
Through the fire, we're born again
Peace by vengeance
Brings the end

Someday I'll be big enough so you can't hit me

You took my sadness out of context
I ain't no candle in the wind

God knows I lost
God gave me life
And God knows I tried
God knows I tried
God knows I tried
God knows I tried

Texter från:
Call It What You Want, Mean, This Is Why We Can't Have Nice Things, Bad Blood och Look What You Made Me Do av Taylor Swift.
High By The Beach, Mariners Apartment Complex och God Knows I Tried av Lana Del Rey.

Flashback to when you met me

Ibland tänker jag tillbaka i tiden genom Taylor Swift-album. Till exempel Red. Det känns som en evighet sedan den släpptes, och så tänker jag att det var 6 år sedan. Och så tänker jag vidare att 6 år är väldigt länge, men så tycker jag samtidigt att det var nyss som jag var 20. Det kändes som att jag var på toppen av världen då, jag levde mitt bästa jag på ett sätt.

2014 kom 1989 och jag älskade den omedelbart. Och det var ju bara 4 år sedan (btw, jag vet att det är 2019, men dessa skivor släpptes i slutet av respektive år och det är liksom början av januari nu, så jag avrundar nedåt). 4 år är väl inte så lång tid, 4 är en rätt låg siffra och jag var ju faktiskt 22 typ förra året.

Men mer än att det får tiden att verka ha gått alldeles för fort så är det låtarna jag lyssnade på då, vid vissa tillfällen, som jag räknar tiden efter. Jag minns när jag lyssnade på Style och gick genom skogen efter jobbet 2015. Jag minns när jag loopade All Too Well när jag åkte tunnelbana till Råcksta från Rissne 2013. Jag minns när jag hämtade styrka från Shake It Off 2015. Eller när jag hörde Love Story på radion och genast tänkte att den där Taylor Swift är rätt bra! (Även om det skulle ta ett litet tag innan jag blev ett riktigt fan.)

Jag undrar vad jag i framtiden kommer tänka när jag lyssnar på Reputation. Nu tänker jag bara att alla låtar är jättebra och jag ser fram emot att se på Reputation Stadium Tour-videon på Netflix nu. Jag har liksom bara väntat i fyra dagar (på tok för länge!) på att se den.

2018

Det här är mitt sista blogginlägg 2018. Jag har inte bloggat så mycket i år, men jag tänkte ändå säga det som jag varit mest glad över i år. Jag är glad över att vi fick vår nya lägenhet, tvåan, i år. Jag är också glad över att vi köpte kyrkstugan! Jag är glad över att ha läst arbetarlitteratur i våras och över att ha badat i Orsasjön i somras. Jag är alltid glad över min fina lilla katt och över att han har fått må bra! Det ska jag tänka på när jag tänker på 2018.

E45

Jag längtar efter långa bilfärder längs E45. En oändlig, slingrande väg kantad av skog och små samhällen med ojämna mellanrum. E4 är en enda lång, spårig väg kantad av städer man aldrig åker in i, bara förbi. Vägkrogarna avlöser varandra som på löpande band, men vi kan inte bestämma oss för vilken vi ska ta ändå. Antingen blir man glatt överraskad eller knappt besviken. E4 är en nödvändighetens väg, tungt trafikerad. Alla måste åka någonstans. E45 är sommarens väg, en väg dit man ska någonstans. Du möter inte fler än du vill möta. Små byar och små städer och du stannar i en av dem för att fika våfflor. Du lånar en del av gemenskapen, av byalivet. Välkomnas in i gemenskapen som en välkommen gäst, med vetskapen om att du kommer att åka. Det är kontraktet. Och det är okej, för E45 är inte en väg du vill bo längs, det är en väg du vill färdas längs.

Nothing gold can stay

Nature’s first green is gold,
Her hardest hue to hold.
'Her early leaf’s a flower;
But only so an hour.
Then leaf subsides to leaf.
So Eden sank to grief,
So dawn goes down to day.
Nothing gold can stay.

Av: Robert Frost

Faller på plats

För första gången på väldigt länge känns det som att bitarna börjar falla på plats. Jag har ett mål och med detta specifika mål en ljusare framtid. Förut när jag sade att jag inte visste vad jag skulle göra och tog ett steg i taget sade en del att "men det kan ju vara skönt också". Detta med all välmening och jag förstod ju vad de menade. När jag i slutet av 2011 insåg att jag inte alls ville bli översättare, som jag trott, så kändes det både tråkigt att inte veta vad jag ville göra, men också som att jag hade alla möjligheter i världen att göra just det jag ville göra. Men när jag insåg att jag faktiskt inte visste vad jag ville ett år senare, två år senare, tre år senare, så blev det bara kaosartat till slut.

Jag läste en utbildning som inte passade mig för att jag hade en bild av att det var en "seriös" utbildning och skulle ge mig ett jobb. Nu inser jag att de mest seriösa utbildningarna jag gått är de jag har lärt mig något om mänskligheten av och dessutom lärt mig något om mig själv och det jag faktiskt tycker om att göra; litteraturen, socialantropologin, de baltiska kurserna, o.s.v. De kommer jag att bära med mig resten av livet.

Nästan tre år efteråt sitter jag här och har precis kommit på det jag vill göra. Jag är en bit på vägen, men har en god bit kvar. Om 2,5-3 år kan jag vara färdigutbildad och söka jobb inom mitt nya yrke. Det är ett yrke som är viktigt och där den ena dagen inte är den andra lik, verkar det som. Men jag ska hålla det för mig själv ett tag till, låta det stå orört från grävande händer bara ett litet tag till. Kanske jag kan nämna det imorgon, en vecka eller en månad. Just nu är det här mitt och jag vill njuta av den här känslan, att bitarna har fallit på plats, ett litet tag till.

Funderingar

Och här sitter jag och funderar och funderar. Jag trodde att jag visste vad jag ville bli. Att jag ville klättra i kontorsvärlden, styra upp saker och ting. Men efter att ha jobbat på kontor inser jag att det kan döda själen rätt snabbt om man hamnar på fel ställe. Så istället spelar organisationen större roll - vad är det för verksamhet. Samtidigt har jag börjat söka mig till andra ställen, där jag t.ex. kan jobba mer praktiskt. Då funderar jag istället om jag kan tänka mig ett sådant jobb resten av livet eller om det kommer att tära på mig att utföra monotona uppgifter. Men så tänker jag att i ett par år kan jag göra det i alla fall, tills jag har listat ut vad jag annars vill jag göra. Men så tänker jag också att det finns jobb där man inte behöver göra samma sak gång på gång och där man inte sitter på ett kontor hela tiden, utan har olika arbetsuppgifter som gör att man blir friare. Och som jag faktiskt kan tänka mig att jobba med. De jag har kommit på hittills är: folkhögskolelärare, skolkurator och diakon. Omedvetet rankade i den ordning som det är svårast att utbilda sig till med den utbildningen jag redan har. (D.v.s. från svårast till lättast.) Men det jag helst av dessa tre vill bli är just folkhögskolelärare.

Men jag känner att jag har ju alltid vetat vad jag vill bli. Fast det räknas ju inte i andras ögon eller på kontot i slutet av månaden, men tänk att det är det jag har varit mest glad och stolt över de senaste åren. Att jag skrivit lika mycket det senaste året än typ de två åren innan dess spelar inte roll för någon annan. Endast för mig. Men det är alltid någonting och snart kanske jag kan skicka in något till förlagen. Jag vet inte. Om jag bara kunde utbilda mig till mitt drömyrke som så många andra, eller om jag åtminstone hade något jag kunde tänka mig att göra nästan lika mycket som det. Men nu sitter jag här och har som vanligt funderat för länge.