Funderingar

Och här sitter jag och funderar och funderar. Jag trodde att jag visste vad jag ville bli. Att jag ville klättra i kontorsvärlden, styra upp saker och ting. Men efter att ha jobbat på kontor inser jag att det kan döda själen rätt snabbt om man hamnar på fel ställe. Så istället spelar organisationen större roll - vad är det för verksamhet. Samtidigt har jag börjat söka mig till andra ställen, där jag t.ex. kan jobba mer praktiskt. Då funderar jag istället om jag kan tänka mig ett sådant jobb resten av livet eller om det kommer att tära på mig att utföra monotona uppgifter. Men så tänker jag att i ett par år kan jag göra det i alla fall, tills jag har listat ut vad jag annars vill jag göra. Men så tänker jag också att det finns jobb där man inte behöver göra samma sak gång på gång och där man inte sitter på ett kontor hela tiden, utan har olika arbetsuppgifter som gör att man blir friare. Och som jag faktiskt kan tänka mig att jobba med. De jag har kommit på hittills är: folkhögskolelärare, skolkurator och diakon. Omedvetet rankade i den ordning som det är svårast att utbilda sig till med den utbildningen jag redan har. (D.v.s. från svårast till lättast.) Men det jag helst av dessa tre vill bli är just folkhögskolelärare.

Men jag känner att jag har ju alltid vetat vad jag vill bli. Fast det räknas ju inte i andras ögon eller på kontot i slutet av månaden, men tänk att det är det jag har varit mest glad och stolt över de senaste åren. Att jag skrivit lika mycket det senaste året än typ de två åren innan dess spelar inte roll för någon annan. Endast för mig. Men det är alltid någonting och snart kanske jag kan skicka in något till förlagen. Jag vet inte. Om jag bara kunde utbilda mig till mitt drömyrke som så många andra, eller om jag åtminstone hade något jag kunde tänka mig att göra nästan lika mycket som det. Men nu sitter jag här och har som vanligt funderat för länge.

Juni

Juni var den första månaden sedan jag startade min blogg som jag inte skrivit ett endaste blogginlägg. Det kanske säger något om mina bloggvanor nu för tiden. I juni åkte jag till Sikfors, jobbade på travet i restaurangen, hälsade på mormor och morfar och blev sjuk så att jag inte har kunnat hälsa på dem de senaste två veckorna. Jag ska hälsa på dem imorgon i alla fall! Jag har dessutom bestämt mig för att köpa en kyrkstuga i Öjebyn och så snart vi får klartecken från banken så ska vi börja buda. Vi bestämde oss ju rätt sent för att köpa en, men det var inte en spontangrej. Jag har länge velat ha en kyrkstuga. Jag var och kollade på tre stugor/rum i söndags och har fått bilder på ytterligare en stuga och ett rum, men det var en stuga vi fastnade extra mycket för och självklart var det en av de dyrare. Men får vi inte den så är jag nöjd med kyrkrummet för gissningsvis en tredjedel av priset också.

Idag har jag varit i Boden, främst i Gunnarsbyn. Vi var på Nestors kafé och diversehandel, som då är en second hand-butik bl.a. Jag köpte Francois Sagans Ett moln på min himmel och Något av ett leende, det var två böcker i en, därifrån. Vi var även till Återvinningen, där jag köpte Statarna av Ivar Lo-Johansson och en film. Vi gick även på Antikboden och där fanns det en hel de fint, men tyvärr har jag rätt begränsad budget just nu. Men jag är överlag nöjd, förutom att jag hittade Nils Holgersson för en femma på Antikboden och hade köpt den för överdrivna 20 kronor på PMU Öjebyn för ett par veckor sedan. 5-10 kronor tycker jag r okej för böcker, men 20 kronor är väl mycket för begagnade böcker. Det är ju en sak om det är förstaupplagor, men Da Vinci-koden liksom... nä, rätt ovärt faktiskt. Snart ska jag följa med för att kolla på en lägenhet i Älvsbyn till Emma. Vi får se om hon gillar den.

Att göra saker

Jag sitter just nu och skriver på min sista uppgift för terminen. Det är en muntlig presentation och efter den är avklarad på fredag har jag inget mer jag måste göra. Jag vet ännu inte om jag ska gå kandidatkursen. Den verkar jätterolig, men det blir nog som denna termin, att jag fokuserar mer på skolarbetet än att söka jobb fast jag ska göra både och. Jag ska i alla fall gå en kvällskurs med Gustaf, vilket ska bli kul. Jag har saknat att gå kurser med honom. När vi bodde i Stockholm gick vi åtminstone en kurs tillsammans varje termin. Vi sade att vi alltid skulle göra det, men så blev det inte i Göteborg för att vi gick så olika saker. Men nu blir det så igen och det ser jag fram emot.

Jag läser just nu The Handmaid's Tale av margaret Atwood och så ska jag läsa klart Arma människor av Dostojevskij som vi skulle ha läst till igår, men jag har inte så mycket kvar. Jag ska se serien när jag är kar med Atwoods bok. Det ska bli kul att äntligen se den. Eller obehagligt snarare kanske. Jag ser på andra säsongen av 13 Reasons Why nu, den är helt okej. Jag ska fortsätta skriva på min presentation nu så hinner jag se några asvnitt av det sedan.

Så var det inte tänkt

Jag ba: "I'm on a roll! Jag kommer att hinna skriva säkert tio inlägg i april och komma ur den här bloggsvackan."

Jag, två dagar in på maj: "Oj, det blev visst fyra inlägg..."

Vi firade inte Valborg så mycket. Det regnade jättemycket här i Göteborg, så Gustaf bakade en äppelkaka och så såg vi på Castle. Föga kunde vi ana att Castle dock skulle försvinna från Viaplay dagen därpå. :( Jag hatar at Viaplay ibland tar bort ens favoritserier i några månader. Jag hoppas i alla fall att Castle kommer tillbaka, tänk om det är borta tills vidare. Så får det inte vara!

Igår tågade vi bakom Gustafs fack genom Göteborg och upp till Götaplatsen. Det var okej bortsett från de som vill protestera mot ditten eller datten som inte rör arbetarfrågor. Det är faktiskt arbetarrörelsens dag och antingen, om man röstar på ett arbetarparti, går man i ett tåg för att demonstrera, eller så låter man bli att demonstrera alls. Det är inte en allmänt politisk dag, men folk verkar inte fatta det. För folk som står med Västlänken-plakat och vill stoppa den så är det fel dag för det. Samma med andra partier, såsom KD som har "Familjens dag". Vilket dåligt försök att spåra ur arbetarrörelsens viktigaste dag. Samma med det som hände i Boden. Den som godkände en nasse-demonstration på just den dagen undrar jag vad de tänkte med. Om man nu nött och tvunget ska godkänna en sådan marsch så kan de väl åtminstone neka dem att ha den på en sådan viktig dag och ta det när alla är på jobbet så de slipper se åbäket.

Minne från nattåget uppåt

Jag har nog aldrig känt mig så förolämpad som när jag åkte nattåget och pratade med en man i restaurangvagnen som tyckte att min dialekt lät Luleå-aktig. Jag tänkte att det är av sådana anledningar jag gillar att vara ute i skogen, man stöter inte på människor som fäller sådana kommentarer. I övrigt var han trevlig.

Jag har faktiskt märkt att min dialekt är lite påverkad av pappas, vilket antagligen är varför jag inte lät rent pitemålig, men Luleå? Det tar ju priset.

Maktlös

I the Butterfly Effect åker huvudpersonen tillbaka i tiden genom sitt eget medvetande. Han ändrar skeenden och förändrar livets gång för evigt. Saker går inte riktigt alltid som han hade tänkt sig, men mer säger jag inte för då riskerar jag att spoila en bra film. Men tänk om man kunde göra så, ändra vissa saker i ens liv för evigt. Jag hade gärna ändrat på en del saker. Folk som säger att de lever utan ånger är antingen lögnare, tursamma eller så vet de helt enkelt inte bättre. Jag har ångrat saker sedan jag var barn. Saker som jag ville göra ogjorda om det bara gick. Vissa saker är små och hade inte gjort någon större skillnad på den efterföljande tidslinjen. Men vissa saker är så stora att det är svårt att veta om det hade gått att göra något åt det alls. Sedan finns det saker jag aldrig någonsin skulle röra, vackra saker som blir till patronusminnen. "It does not do to dwell on dreams and forget to live", som Dumbledore sade. Ett råd jag inte tror att Dumbledore själv levde efter, men inte desto mindre ett sanningens ord. Kanske jag försöker säga att jag har gett upp på att bli någonting jag trodde att jag ville vara, eller någonting jag trodde att jag kunde vara men inte kan. Mot livets obarmhärtiga framfart har jag blivit och förblir ödmjuk.

Mannen som talar med hundar

Igår fick jag se Cesar Millan live i Helsingborg! Jag älskar verkligen att se på The Dog Whisperer och det var jättekul att få se Cesar tala live om det han lär ut. Det hade ju varit rena drömmen att få träna hundpsykologi hos honom! Upplägget såg lite annorlunda ut än i programmet, men det var i grund och botten samma saker han gick igenom. Han har ju en del grunder som han ofta pratar om och det var detta som hans show var centrerad kring. Jag önskar bara att man fick prata med honom, om så bara för en snabb stund. Men någon gång i livet kanske man får det. Det sista han gjorde var att prata om Daddy och det tyckte jag var så fint. Daddy påminner lite om Cookie, tycker jag. Jag vet inte exakt varför egentligen, det är mest en känsla. Jag tror att det är ögonen som är lika, men även lite till sättet kanske, att Daddy är så lugn. Daddy cool. Förresten gick det hur bra som helst att ha Tasse på hotellrummet. Det kostade lite extra, men med tanke på att han klöste lite på en soffmöbel och sprätte kattsand över hela badrumsgolvet så kan jag kanske förstå varför.

Idag innan vi skulle hem så åkte vi till Höganäs och ut till Kullens fyr, som tydligen är Sveriges näst äldsta fyr. Allting ligger så kompakt i Skåne, känns det som. Åk 20 minuter och hitta en ny sevärdhet, typ. Jag vill utforska det mer. Däremot kommer jag aldrig att vänja mig vid språket. Jag hade behövt en skåning-whisperer. Jag trodde ett butiksbiträde var utlänning i några sekunder innan jag fattade att hon pratade på den där riktigt jobbiga skånskan. Inte den som Robin Paulson pratar, utan den då de uttalar "r" med tyskt "ch"-ljud, typ "uttalar" blir "uwt-tawlach". Jag ba trodde att hon inte hade bott i Sverige särskilt länge, men så var hon bara skåning. Jag gillade inte henne, för hon var en sådan där som följer efter en för att se så att man inte snattar och då började jag tycka att det var obehagligt. De gör det från avstånd så att man inte ska märka, men det gör man ändå naturligtvis för de är så uppenbara med det. Som om hon ens kan döma någon, hennes sminkning var inte passande hennes ansikte (eller någon annans för den delen). Sorry, not sorry.

Hursomhelst var Skåne värt ett besök och om Cesar kommer till Sverige igen så rekommenderar jag dig att se hans show!