En dåres försvarstal

Jag vill göra ett tillägg på mitt senaste inlägg, för jag känner att jag kan bli missförstådd, som ju kan hända. Kroppen och huvudet är för mig separata, men måste ändå försöka samarbeta. Dessutom är jag inte helt separerad från min kropp bokstavligt talat, i så fall vore jag ju hela tiden i ett utomkroppsligt stadium. Hur skulle det se ut? För att förtydliga, vill jag påpeka att jag menar att jag lever i mitt huvud till en stor del, men det betyder inte att jag inte lever livet på riktigt. “Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean that it is not real?” sade Dumbledore och han har en poäng. Dessutom är jag faktiskt inte helt och hållet instängd i mitt huvud, det är inte heller så jag menar. Jag upprepar: hur skulle det se ut?

Min kropp och mitt sinne smälter samman ibland och de gångerna känner jag inte av att de skulle vara separata. När jag hoppar längdhopp och i 3,5 meter svävar genom luften är hela jag en enhet. Det kanske bara varar i en sekund, men det känns längre än så; kroppen och sinnet är i symbios och huvudet kan förlora sig själv i och bevara den kroppsliga känslan. I mina drömmar flyger jag nästintill aldrig, det finns väl något enstaka undantag. Men ofta kan jag ta ett stort språng på tiotals meter, precis som när jag hoppar längdhopp. Mitt sinne har bevarat känslan och återupprepar den i sömnen som en symbol för frihet och handlingskraft.

Kanske rörde jag bara ihop allting nu istället för att förtydliga. Ibland utelämnar jag information för att jag anser den vara underförstådd och det har tyvärr resulterat i att många missförstår mig. Men då återkommer vi till det jag talade om i förra inlägget, att hålla monologer, och det vill folk inte att jag gör heller. Så på ett sätt är det en dom att leva i sitt huvud, men den värld jag ser tror jag är större än vad en del anar och som kan var svår att uttrycka. Det betyder inte alls att jag är mer intelligent, missförstå mig rätt nu. Det är inte intelligensen jag pratar om, utan enbart hur jag upplever världen.

Diskrepans

Jag såg Ken Robinsons Ted talk "Do schools kill creativity?" och förutom ett underhållande avsnitt om ett intressant ämne rörde han vid någonting som jag har känt så länge, men inte kunnat uttrycka inför andra då jag trott mig vara helt ensam om det. Han sade att universitetsprofessorer, bland andra individer, är en typ av människa som är separerad från kroppen. De lever i huvudet; deras värld är i deras huvud. De anser att deras kropp är bara en transport för deras huvud, skämtar Robinson. Jag själv har tagit det steget länrge och sagt att min kropp är ett hinder för mitt huvud. Jag har så mycket i mitt sinne och jag försöker prata snabbt för att hinna uttrycka hela min tankegång men blir antingen alltid avbruten eller så tystnar jag självmant när jag ser hur deras glöd sakta falnar från ögonen. Jag har märkt hur jag sakta men säkert har reducerat mitt sinne till en sammanfattning. Det är en sammanfattning av det jag tänker, det jag egentligen vill säga, men inte kan få fram med risk för att verka, nej - vara, långrandig. Ingen vill höra en monolog, men tänka är ju det enda jag gör. Även mitt kreativa utlopp finns i skrivandet, inte mer fysiska alternativ som måleri eller dans.

Dans nämner Robinson också i sitt föredrag. Han skojar om det som jag alltid har känt, men som folk inte vill förstå sig på - oförmågan att dansa. Jag hatar verkligen att dansa. Jag brukar skämtdansa som man gjorde när man var liten, då man utförde rörelserna bokstavligt. Du vet, om artisten sjunger "see" så pekar man på ögonen och så vidare. Men där går min gräns, dessutom gör jag det enbart innanför lyckta dörrar. Den där dansen som är tänkt att komma "naturligt" kommer inte naturligt för mig och det gör mig inget. Jag lyssnar mycket hellre och känner inte behovet av att uttrycka mig genom att röra mina fötter. Jag har alltid levt i mitt huvud, velat uttrycka mig genom den värld som finns där. Robinson vitsar att om man vill se en sann out of body-experience ska man se när unviersitetesprofessorerna åker på konferens med dans sista dagen. Då kan man se hur deras kroppar rör sig ur takt till musiken och att de alla bara längtar tills det är över så att de kan gå hem och skriva om det. Just då var det som att han pratade om mig och ingen annan.

Jag har en gång sagt att det känns som att jag var en människa som funkade i teorin, men inte i praktiken. Det här är vad jag menade då. Jag brukade tänka att det var mina författardrag som gjorde sig påminda, men jag tror att författare och forskare vid universiteten delar detta drag; att leva i sitt huvud. Detta drag tror jag visar sig genom en självständighet, ovilja att ställas under andra eller samarbeta med andra, inklusive kroppen.

Jag rekommenderar Ken Robinsons TED Talk, som alltså inte handlar om universitetsprofessorer utan om den bristande uppmuntran till kreativitet som finns i dagens utbildningssystem. Men vill ni bara se just den biten jag har pratat om här så finns just det på minut 9:38-11:00 i filmen. Den är värd att se. Jag har på sistone tänkt på att jag aldrig verkar trivas på en arbetsplats, så som jag gjorde på universitetet eller främst av allt på skrivarlinjen, men i och med denna film förstår jag verkligen varför. Den var sista pusselbiten som lades på plats för att jag skulle förstå vad som felades mig. Den här pressen jag har känt över att behöva passa in på ett arbete för att kunna få bra rekommendationer och jobba vidare har tärt på mig. Någon dag kanske jag återvänder till universitetet för att doktorera. Kanske då kan jag finna mig själv åter. Eller så har jag precis gjort det.

Filifjonkor och Snusmumriken

Det här med att skriva blogginlägg var tionde dag verkar ha blivit min grej. Inte mycket händer vad gäller vardagsrutinerna, utan det lunkar på som vanligt. Jag har nu en jobbvecka kvar och sedan är jag fri från alla förpliktelser. Jag söker en del jobb och har en plan B utifall att jag inte får ett jobb på en gång efter sommaren. Jag har alltid vetat att jag kan lösa mina situationer på ett eller annat sätt, men det jag inte kan hantera är när någon trycker ned min anda. Jag vågar knappt berätta vad jag har för tankar inför framtiden för att det finns så många "planerare" därute i världen som tror att allting kommer att slå fel om man inte vet med 100% säkerhet vad ens plan A, B och C är. Som om det går att veta. Det finns ingen tilltro till att jag kan reda mig själv, att jag vet vad jag är kapabel till och att jag kan lösa mina egna problem skulle de uppstå. Det är deras sätt att tänka på som trycker ned mig, fast de inte alltid har den intentionen. Hur många gånger har jag inte slopat en idé, en dröm för att dessa filifjonkor har fått mig att ifrågasätta mig själv. Det är den värsta sorten av tvivel, den man har på sig själv, den någon annan planterar i en. Hur många gånger har jag inte förklarat varför jag gör något till synes olönsamt, som om jag behövde det? Snälla, när jag strövar för långt från vägen, led mig rätt; stötta mig och hjälp mig att finna min egen väg igen. Men bara för att jag har valt en annan väg än den planerade, än den du trodde eller ville att jag skulle ta, betyder inte att jag inte kommer att nå fram till målet. Jag vill inte hämmas mer och det kommer att ta tid, men nu är jag äntligen fri från allting som binder mig till jorden och jag tänker inte gå med på någon annans villkor igen.

Kvällsfunderingar

Jag vet inte riktigt vad som hände där efter januari men hälften av mina blogginlägg hittills gjordes  under årets första månad och därefter har bloggandet skett väldigt sporadiskt. Ibland tänker jag någonting som jag vill skriva om men då är jag så långt borta från att ha tid att använda min dator och när jag väl kommer hem tar jag inte ens fram den. Har du tänkt på det där med att ta fram datorer? Förut så bara stod de på en fast plats men nu är det något man bara tar fram eller stoppar undan som en bok eller tallrikarna på middagsbordet. Det hade jag inte kunnat ana när jag satt på Windows 95:an och ritade på paint. Men å andra sidan hade jag väl inte anat att internet skulle finnas i min ficka heller när jag lyssnade på ljudet av modemet som härkunnade framtiden.

Nu ska jag gå och lägga mig. Bara en halvdag kvar av denna jobbvecka och sedan kan jag räkna ned mina sista två veckor på mitt jobb. Ledigheten ska bli en befrielse. Låt den komma.

Avslut

Jag har skrivit mitt sista prov på universitetet nu. I alla fall för denna termin. Förhoppningsvis inte för evigt, för jag gillar universitetet. Men i framtiden vill jag hellre läsa mysiga litteraturkurser eller andra intressanta kurser. Det ska bli kul att få göra något nytt och prova på andra saker. Så från och med nu är platsbanken bokmärkt för mig!

Jag har två veckor kvar av jobb just nu. Det känns bra. Jag var i en situation idag där jag påmindes om varför jag inte klarar av den typen av jobb längre. Jag var på en superrea på Team Sportia idag och i kassan bredvid min hörde jag detta:

Kassörskan: Men de är använda?
Man: Ja, de är använda
Kassörskan: Vi kan inte ta tillbaka dem om de är använda. Öppet köp gäller bara om de är oanvända.
Man: Men jag känner mig bara lurad på 200 spänn. Jag har liksom blivit lurad på 200 spänn.
Kassörskan: *konsulterar min kassörska som säger samma sak*
Man: Men jag har blivit lurad, ni visste att det skulle bli rea.
Kassörskan: Vi visste inte att det skulle bli rea då.
Man: Det var i torsdags. Rean annonserades i lördags.
Kassörskan: Personalen ordnade för rean i måndags.

Och typ där så var jag klar med betalningen och skulle gå. Alltså, vilken idiot han var! Han har inte blivit lurad, ibland blir det rea efter att man handlat något och det är surt men så är det bara. Hade han inte använt varan hade han ju haft öppet köp, men alla vet att butiker inte har öppet köp på använda varor. Om de inte har en sådan kampanj just då, men i regel är det inte så. Vem orkar tjata om en sådan grej med en stackars kassörska som antagligen har lust att kalla honom för den idiot han är. 200 spänn kan vara mycket för en del, men uppenbarligen hade han ju råd att ligga ute med de 200 kronorna annars skulle han inte ha köpt skorna från första början. Men jag kanske ska börja göra så, gå och lämna tillbaka varor jag har använt efter att jag ser dem på rea.

Det var bara så bisarrt och det är precis den typen av människa man ibland måste handskas med på mitt jobb. Det ska bli så skönt att slippa det om bara ett par veckor!

Nu ska jag gå och bara vara ett tag.

11 orsaker varför

Idag gjorde jag en lista på varför jag hatar mitt nuvarande jobb. Jag kom fram med hela 11 punkter. Jag skiter i om jag inte får ett heltidsjobb i augusti-september, för jag går inte tillbaka dit efter mitt sista pass i sommar. Då skaffar jag hellre ett till extrajobb eller ett deltidsjobb - eller jobbar på Volvo. Jag minns i höstas då Gustaf sade att jag kunde börja jobba på Volvo och jag då sade att jag hellre skulle jobba på mitt nuvarande jobb. Men saker och ting har förändrats till det sämre så pass mycket nu att jag faktiskt hellre hade jobbat på Volvo, trots att det innebär fysiskt arbete som antagligen skulle sabba mina axlar ännu mer. En del av mig har lust att göra det, samla ihop pengar i ett halvår och sedan dra till Kalifornien och hänga. Man tjänar så sjukt bra där och det ser inte dåligt ut på CV:t att ha lämnat efter enbart ett halvår heller.

Jag blev så arg idag för att jag såg idag(!) att jag inte jobbar 8-17 i sommar, som jag antog. Om man inte jobbar efter ett regelbundet schema, i synnerhet när det varit så förut, så tycker jag att man borde få klar och tydlig information om detta. Istället fick jag veta det i ett mail som det stod att schemat var uppdaterat, men enbart för en enda person som då alltså inte var jag. Då antog jag att mailet bara masskickades ut ifall att man ville se sitt schema igen (d.v.s. de dagar man ska jobba, inte tiderna). När jag öppnade mailet så såg jag att det stod klockslag, alltså hade vi inte ett regelbundet schema. Detta gjorde mig asförbannad. Detta är bara en sak i raden av allt som gör mig så frustrerad på mitt jobb. Förut sköttes allt så snyggt och bra. Jag tycker inte att man kommer någonvart som chef om man endast ska profilera sig som tuff och hård och inte som öppen och rättvis. Men det är en annan historia. Eller, egentligen inte eftersom att en del av mina punkter berörde just detta, men det är en historia jag hur som helst inte tänker gå in på nu.

Jag ville bara avreagera mig lite. Nu ska jag läsa Harry Potter och sedan sova för att jag har ett seminarium imorgon. Men efter det är jag ledig! Äntligen!

Mänskligheten

Imorgon är det tentadags, men idag kom lönen och CSN och då kan jag inte hjälpa det att jag känner mig rätt lugn ändå. Apropå lugn i stormen, jag läste på tumblr av användaren revelationed, att eftersom att regn och annat vatten i rörelse har negativa joner, vilket leder till en biokemisk reaktion som minskar stress. Vi är oftast omringade av positivt laddade joner som skapas av elektronik och luftcirkulationer. En studie vid Columbia University ska även ha kommit fram till att negativt laddade joner kan ha samma effekt som antidepressiva medel.

Det är intressant. Det kan ju vara en anledning att många gillar regn eller stormar, men jag tror att det finns andra anledningar också. En storm utlöser ett slags katarsis, kanske skapad av jonerna, vem vet, men känslomässigt blir tilldragningen annorlunda. Det är någonting inneboende poetiskt med en storm för naturen kan ofta återspegla våra inre på ett sätt vi kan ha svårt att uttrycka själva.

Vad gäller regn gillar jag personligen det faktum att världen töms på folk. Samma med nätter. Nu gäller detta inte större städer, men i byar och mindre städer som Boden försvinner folk rätt snabbt när regndropparna faller från himlen. Det är skönt att känna att man är ensam på en plats som vanligtvis är fylld med folk. Sedan är det grejen med att vara på andra sidan regnet, att höra smattrande regn mot en ruta. Vare sig man sitter i bilen eller inne i sitt hus känns det tryggt att veta att man befinner sig i trygghet med endast ett tak mellan dig och väta och kyla. Eller om man gett sig ut i regnet och blivit alldeles dyngsur och man tar av sig alla kläder och byter om till något mjukt och varmt samtidigt som man tittar ut mot ovädret. Vi ska inte ens prata om åska! Åh, det är allt det här och katarsis i ett!

Det finns nog fler anledningar till varför regn och storm är så lugnande eller i alla fall tilltalande. Men vare sig det kan förklaras vetenskapligt eller inte så finns det alltid personliga, själsliga skäl till varför vi gör som vi gör. För vetenskapen är ändå bara en förklaring till hur saker kan ske, det är inte vad som gör oss till människor. Poesin vi finner i livet, i regndroppar som faller mot jorden, i känslorna som uppstår och hur vi minns dem, hur vi beskriver dem; det är vad som gör oss till människor.