Det kommer att gå bra

Bra saker som väntar:

• Lana Del Reys nya skiva släpps
• Sommaren börjar på riktigt efter min sista arbetsdag 16 juni
• Jag jobbar bara 9 dagar enligt sommarschemat
• Jag ska se Lana Del Rey och Oskar Linnros på Way Out West i augusti med Issa

Sedan kanske jag får ett jobberbjudande till hösten? Jag har börjat med CV:n nu och ska fortsätta med det under sommaren.

Sedan kanske Taylor släpper en ny skiva. Jag tror att hon tänker göra det, men inget är bekräftat, allt är bara spekulationer.

Sedan kanske det går bra för mig i en kurs. Jag kanske lyckas ta igen några poäng som släpat efter? Eller inte, vem vet?

Nu när jag står på tröskeln mellan studentlivet och arbetslivet så vill jag inte ta steget ut. Det känns som att universitetsvärlden är så öppen och fri medan arbetslivet är inskränkt och förlegat. Vem skickar mail om att bara kvinnor får använda toan med klänning och bara män får använda toan med två ben "för att det är fräschast för alla" 2k17?! Vem orkar inte ha en demokratisk företagsstruktur 2k17?! Vem säger sexistiska saker rakt ut på arbetsplatsen 2k17?! Alla kan inte få jobb på Google liksom. Jag kommer att börja fila på mina 13 band om jag måste jobba på fler arbetsplatser som den jag jobbar på nu. Jag hatar den företagskulturen och av det jag har studerat så inser jag att många storföretag försöker ändra till en mer modern managementstil, men vilka är de då? Vars finns de? Jag kan tänka mig att arbeta offentligt med något intressant, inom organisationer som står för det jag står för, med arbetsuppgifter som är dynamiska, och/eller ett jobb som är flexibelt och självständigt samtidigt som det är roligt. Är inte det vad alla vill?

Egentligen vill jag skriva. Det känns som en evighet sedan jag började på skrivarlinjen, men jag minns det så väl. Vädret var milt och jag visste att det var början på något underbart när jag gick från tunnelbanan min andra dag. Jag visste redan då att det var det bästa som jag någonsin skulle göra och därför försökte jag ta vara på det även de dagar då jag inte hade lust att göra någonting alls. Jag ska samla ihop mina Norrlandsdikter och se hur många de är, kanske lägga till fler och ändra på de jag har. Jag tror att de blir min första hela samling, men jag får se. Jag ska försöka sammanställa mina andra dikter också och se vilka som är färdiga och inte. Det är lite roligt, för den mest använda frasen som kom ur mina läppar under skrivarlinjen var just "Den är inte färdig." Vi får väl se hur många det blir. Mina Norrlandsdikter är då för det mesta helt färdiga, på något sätt så kommer hela dikten alltid på en och samma gång med dem.

Spara

Jag har sparat mitt Riverdale-avsnitt till idag, något jag fick reda på var bra för att det är uppehåll just denna vecka så jag får ändå kolla på serien fast alla andra måste vänta en vecka till. Jag ville egentligen se två på raken, men jag kan leva med detta med tanke på omständigheterna.

"Den som spar den har." Det yttrycket har jag aldrig gillat. Jag minns serien Spara och Slösa som var i KP när jag var liten. Själv har jag oftast sparat precis som Spara i serien, och hon hade alltid minsann. Men Slösa hon hade inget i slutändan för att hon hade slösat. Jag har alltid sympatiserat med underdogs, men vem gör inte det? Jag vet egentligen inte varför jag inte gillade den så mycket, förutom det jag nämnde nu.

"Den som spar har antagligen kapital som gör att den inte behöver slösa alla pengar den har." Så borde uttrycket vara. Det är sällan världen är så svartvit som i Spara och Slösa, där den ena köper en glass så fort hon fått veckopengen och den andra sparar den och kan köpa två glassar när de är på halva priset eller något liknande. Oftast handlar sparande om hur mycket man har att lägga undan när alla basbehov blivit tillgodosedda. Men så finns det så klart konsumtion vi behöver socialt, t.ex. fika, kläder och resor, eller för nöje, såsom bio, TV-spel, badhus och böcker. Dessa två exempelkategorier kan förstås gå in i varandra. Det finns mycket kritik av konsumtion, i synnerhet det som kallas överkonsumtion. Men en sak vill jag poängtera i och med detta, och det är att fattiga ska kunna njuta av saker. Fattiga som står med en femhundring till övers kan gå på Liseberg, det är inte fel att ibland vilja unna sig saker, i synnerhet när det är saker som kan ge värde i livet. Fatta mig inte fel nu, jag förespråkar inte att alltid se till att man handlar upp sin inkomst ned till den sista kronan eller att leva över sina tillgångar. Det jag förespråkar är en avslappnad syn på vad folk "förtjänar", det vill säga att ingen måste förtjäna att göra något kul för sina slantar. Ingen måste ha en si och så stor inkomst för att få gå på Liseberg när hyran och maten etc. är betald och det finns en extrapeng över. Det är viktigt att komma ihåg.

Ikväll blir en bra kväll, jag har min serie för jag hade inte tillgång till Netflix under långfredagen.

Åter

Återkommen från Gullholmen, återhämtad till viss del. Det var skönt att vara ute på Gullholmen och få chansen att bara göra ingenting, inget skolarbete och inget jobb. Bara vara, samla sig lite. Falla isär till de minsta beståndsdelarna och utgå därifrån. Mest av allt var det skönt att få vara i stugan. Jag ville bo där, jag vill bo där. Inte på ön. Visst är det fint och jag kommer gärna tillbaka dit, men stugan var som ett perfekt litet hem. Det är mer än vad jag kan önska mig just nu. Vetskapen om att jag inte kommer få något sådant på länge gnager lite i mig. Men just nu söker jag efter någonting. Jag är än ung, säger de. Men varför känns det så som att alla broar är brända? Jag har lagt upp den förut, men jag tycker att den är så fin i sin enkelhet. Själens resa av Sigitas Geda:

varje
vår
klär sig
min
själ
och går ut

hur
många gånger
har jag
inte
försökt
fråga
henne

vart
hon vet inte
vart

Torka

Det verkar råda bloggtorka överallt nästan, i alla fall bland de få bloggar jag läser. Men så är det ibland, i synnerhet när det känns som att man inte vet hur många eller vem som läser. På många sociala medier finns det en gilla-knapp. Om man har fått ett visst antal likes så vet man i alla fall att det finns ett antal människor som ser och bryr sig. Samma med Snapchat, där kan man se vilka som kollar på bilderna som skickas och vilka som inte är aktiva. På bloggen kan man bara se hur många gånger någon har gått in på sidan och det spelar inte så stor roll för det kan vara vem som helst och en person kan ha gjort det flera gånger.

Fast spelar det så stor roll egentligen? Jag har haft sociala medier-torka sedan typ ett år tillbaka. Jag brukade lägga upp cirka en bild per dag på Instagram. Även om jag inte behöver göra det så ofta så är det lite tråkigt att jag inte längre lägger upp med regelbundet mellanrum. Det var kul att vara en del av ett samspel, men jag har ju faktiskt inte försvunnit bara för att jag nite lägger upp så ofta. Det blir betydligt lättare att hitta ett inlägg i sitt eget flöde i alla fall. Och så har jag ju Snapchat!

Jag ska förbereda mig inför jobbet nu. Efter detta kvällspass är jag ledig i en vecka!

Här är en oldie but goldie!

Mitt jobb

En sak med mitt jobb är att när folk säger "Jag ska då aldrig handla från *företagsnamn* igen!" så fattar de inte att ingen vill ha kunder som inte betalar för sig ändå. Det är som att någon skulle snatta på H&M, bli fasttagen av väktarna och få betala böter och ba: "Hit tänker jag då aldrig komma!" Good riddance!

Det är inget fel att råka missa ett par fakturor någon gång, men att bli så pass sur för att man får betala en avgift är ju bara knäppt. Det kostar att ha personal som hanterar alla förfallna fakturor och därför kommer det komma en relativt låg straffavgift. Sedan finns det annat att kritisera om man vill och som jag ibland kan hålla med om, men just den avgiften är ju ingenting i jämförelse med vad det kostar att gå till Kronofogden.

När folk ringer in till mig så vill vissa försvara att de hamnat hos oss, men i ärlighetens namn finns det ingen på hela företaget som bryr sig. Det har funnits de som hävdar att de har 20.000 kronor som de kan betala på en gång eller de som minsann aldrig har missat en räkning förut och bla bla bla. Nähä, förlåt att jag gör mitt jobb när jag frågar om du vill ha en avbetalningsplan och förlåt att du inte har betalat minst den lägsta tillåtna summan för avbetalning på din faktura, det är din ensak. Folk har en bild av att den som hamnar hos oss är på ett visst sätt, men jag kan berätta nu att det finns alla sorters människor hos oss. Det finns de som har en massa obetalda ärenden som har gått vidare och det finns de som helt enkelt bara har missat fakturorna innan. De som klagar mest av dessa två är den sistnämnda kategorin.

Sedan finns det de som är värst - de som ska ta strid utan fog och som inte tror att de någonsin kan vara ansvariga för sin egen ekonomi! Personligt ansvar - vilket påfund! De är ofta födda på 70-talet eller väldigt nära, har jag märkt. "Det är inte mitt fel att jag inte har fått hem fakturan." Oj, den har jag aldrig hört förut. (Sedan råkar de försäga sig om någon detalj från fakturan så att man fattar att de visst har den.) "Det är inte mitt fel att jag trodde att jag hade betalat rätt faktura fast jag hade betalat på en annan." Eller: "Ni borde väl kunna ta bort avgiften om jag bara betalar nu. Varför ska jag betala den?" Eller: "Jag brydde mig inte om kravet jag fick i brevlådan för att jag trodde att jag redan hade betalat och nu är det hos Kronofogden så jag tycker faktiskt inte att jag ska behöva betala!" Med andra ord, folk som vägrar att ta personligt ansvar för sina egna handlingar.

Det finns även spökena, de som köper något eller tar ett lån och så hör man aldrig av från dem igen... tills de är med på Lyxfällan.

De enda jag faktiskt tycker synd om på mitt jobb är de som har hamnat snett; de som har blivit lurade av en partner eller familjemedlem som köpt något i deras namn, de som har blivit sjuka och hamnat efter med fakturorna eller de som har hamnat där av andra skäl som de inte kan rå för själva. Men de allra flesta är inte av denna sistnämnda typ. Som sagt, det finns saker som kan kritiseras med denna typ av bolag, men det är ingen hemlighet hur processen ser ut vid utebliven betalning. Då får man faktiskt bita i det sura äpplet och sluta bråka med dem i andra änden av luren och inse att man själv har gjort fel, även om det bara är för en gångs skull.

Kär

Eh, ok, är rätt säker på att det inte var 20 dagar sedan senast jag skrev, men visst. Jag måste snacka om Riverdale. Den serien är så underbar! En mordgåta parat med en nostalgitripp i form av Acke och hans vänner - kan det bli bättre? I och för sig hade det ju kunnat vara Buffy. Men det gör inget att den inte når upp till Buffy-nivå (för let's face it, ingen serie gör ju det) för är det något jag aldrig får slut på så är det platser för TV-serier på mitt hjärta. Jag älskar Jughead (Sopprot) och Betty, men hela serien är så välskriven och karaktärerna så runda att jag gillar alla huvudpersoner. Till och med Cheryl. Förresten måste jag bjuda på den här bilden av Cole Sprouse.

You are motherfucking welcome!

Tiden

Idag köpte jag Kalle och chokladfabriken till Theodor i födelsedagspresent. Det där med böcker är så himla roligt, tycker jag, och därför blir det svårt om någon annan inte gillar böcker. Det är ju den klockrena presenten, kan aldrig slå fel. Eller? Jag var tvungen att fråga om de brukar läsa för honom eller om han gillar att läsa själv nu när han kan det. Som tur var fick jag ett jakande svar på den frågan, så jag köpte ett fint exemplar av en bok jag själv vill läsa (så klart).

Förresten är det helt sjukt att lilla Theo nu är sju år gammal. Eh, jag var nyss sju år gammal liksom. När jag var sju år var det fortfarande 90-tal. Det var två decennium sedan, det har hunnit gå hela 00-talet och en bit in på 10-talet. Jag var i och för sig sju år hela fem månader in på 00-talet också, men det är en föga tröst när jag inser hur nära vi är 20-talet. Fattar ni att om tre år kommer vi behöva specificera att vi menar 1920-talet istället för att bara säga 20-talet! Om ynka tre år kommer man att säga "Den store Gatsby publicerades på 20-talet... 1920-talet alltså."

Om min farfar hade levt idag skulle han ha fyllt 110 år i år! Och farmor hade firat 104 år. Jag känner någon som levde på 00-talet. Förlåt mig, 1900-talet. När man sätter det i perspektiv så blir det för mycket, för stora tidsrum och jag måste tänka så här istället: Jag lever nu, jag minns min barndom, mina tonår och mina tidiga 20-år; allt detta flyter ihop inom mig. För mig är gränserna mellan tidspunkterna inte lika stora inom mig, vilket är varför jag förstår att tiden går men jag känner det inte förrän någon i Skam säger att den är -00:a och jag ba "Va?! Kan man vara det utan att krypa på alla fyra?" För mig känns det så tokigt att Theodor fyller sju för jag känner inte att tiden går fast jag alltid säger själv att tiden går så fort. Jaja, en sak är säker - tiden går.