Återkommen från Gullholmen, återhämtad till viss del. Det var skönt att vara ute på Gullholmen och få chansen att bara göra ingenting, inget skolarbete och inget jobb. Bara vara, samla sig lite. Falla isär till de minsta beståndsdelarna och utgå därifrån. Mest av allt var det skönt att få vara i stugan. Jag ville bo där, jag vill bo där. Inte på ön. Visst är det fint och jag kommer gärna tillbaka dit, men stugan var som ett perfekt litet hem. Det är mer än vad jag kan önska mig just nu. Vetskapen om att jag inte kommer få något sådant på länge gnager lite i mig. Men just nu söker jag efter någonting. Jag är än ung, säger de. Men varför känns det så som att alla broar är brända? Jag har lagt upp den förut, men jag tycker att den är så fin i sin enkelhet. Själens resa av Sigitas Geda:
varje
vår
klär sig
min
själ
och går ut
hur
många gånger
har jag
inte
försökt
fråga
henne
vart
hon vet inte
vart
tisdag 18 april 2017
tisdag 11 april 2017
Torka
Det verkar råda bloggtorka överallt nästan, i alla fall bland de få bloggar jag läser. Men så är det ibland, i synnerhet när det känns som att man inte vet hur många eller vem som läser. På många sociala medier finns det en gilla-knapp. Om man har fått ett visst antal likes så vet man i alla fall att det finns ett antal människor som ser och bryr sig. Samma med Snapchat, där kan man se vilka som kollar på bilderna som skickas och vilka som inte är aktiva. På bloggen kan man bara se hur många gånger någon har gått in på sidan och det spelar inte så stor roll för det kan vara vem som helst och en person kan ha gjort det flera gånger.
Fast spelar det så stor roll egentligen? Jag har haft sociala medier-torka sedan typ ett år tillbaka. Jag brukade lägga upp cirka en bild per dag på Instagram. Även om jag inte behöver göra det så ofta så är det lite tråkigt att jag inte längre lägger upp med regelbundet mellanrum. Det var kul att vara en del av ett samspel, men jag har ju faktiskt inte försvunnit bara för att jag nite lägger upp så ofta. Det blir betydligt lättare att hitta ett inlägg i sitt eget flöde i alla fall. Och så har jag ju Snapchat!
Jag ska förbereda mig inför jobbet nu. Efter detta kvällspass är jag ledig i en vecka!
Här är en oldie but goldie!
Fast spelar det så stor roll egentligen? Jag har haft sociala medier-torka sedan typ ett år tillbaka. Jag brukade lägga upp cirka en bild per dag på Instagram. Även om jag inte behöver göra det så ofta så är det lite tråkigt att jag inte längre lägger upp med regelbundet mellanrum. Det var kul att vara en del av ett samspel, men jag har ju faktiskt inte försvunnit bara för att jag nite lägger upp så ofta. Det blir betydligt lättare att hitta ett inlägg i sitt eget flöde i alla fall. Och så har jag ju Snapchat!
Jag ska förbereda mig inför jobbet nu. Efter detta kvällspass är jag ledig i en vecka!
Här är en oldie but goldie!
onsdag 22 mars 2017
Mitt jobb
En sak med mitt jobb är att när folk säger "Jag ska då aldrig handla från *företagsnamn* igen!" så fattar de inte att ingen vill ha kunder som inte betalar för sig ändå. Det är som att någon skulle snatta på H&M, bli fasttagen av väktarna och få betala böter och ba: "Hit tänker jag då aldrig komma!" Good riddance!
Det är inget fel att råka missa ett par fakturor någon gång, men att bli så pass sur för att man får betala en avgift är ju bara knäppt. Det kostar att ha personal som hanterar alla förfallna fakturor och därför kommer det komma en relativt låg straffavgift. Sedan finns det annat att kritisera om man vill och som jag ibland kan hålla med om, men just den avgiften är ju ingenting i jämförelse med vad det kostar att gå till Kronofogden.
När folk ringer in till mig så vill vissa försvara att de hamnat hos oss, men i ärlighetens namn finns det ingen på hela företaget som bryr sig. Det har funnits de som hävdar att de har 20.000 kronor som de kan betala på en gång eller de som minsann aldrig har missat en räkning förut och bla bla bla. Nähä, förlåt att jag gör mitt jobb när jag frågar om du vill ha en avbetalningsplan och förlåt att du inte har betalat minst den lägsta tillåtna summan för avbetalning på din faktura, det är din ensak. Folk har en bild av att den som hamnar hos oss är på ett visst sätt, men jag kan berätta nu att det finns alla sorters människor hos oss. Det finns de som har en massa obetalda ärenden som har gått vidare och det finns de som helt enkelt bara har missat fakturorna innan. De som klagar mest av dessa två är den sistnämnda kategorin.
Sedan finns det de som är värst - de som ska ta strid utan fog och som inte tror att de någonsin kan vara ansvariga för sin egen ekonomi! Personligt ansvar - vilket påfund! De är ofta födda på 70-talet eller väldigt nära, har jag märkt. "Det är inte mitt fel att jag inte har fått hem fakturan." Oj, den har jag aldrig hört förut. (Sedan råkar de försäga sig om någon detalj från fakturan så att man fattar att de visst har den.) "Det är inte mitt fel att jag trodde att jag hade betalat rätt faktura fast jag hade betalat på en annan." Eller: "Ni borde väl kunna ta bort avgiften om jag bara betalar nu. Varför ska jag betala den?" Eller: "Jag brydde mig inte om kravet jag fick i brevlådan för att jag trodde att jag redan hade betalat och nu är det hos Kronofogden så jag tycker faktiskt inte att jag ska behöva betala!" Med andra ord, folk som vägrar att ta personligt ansvar för sina egna handlingar.
Det finns även spökena, de som köper något eller tar ett lån och så hör man aldrig av från dem igen... tills de är med på Lyxfällan.
De enda jag faktiskt tycker synd om på mitt jobb är de som har hamnat snett; de som har blivit lurade av en partner eller familjemedlem som köpt något i deras namn, de som har blivit sjuka och hamnat efter med fakturorna eller de som har hamnat där av andra skäl som de inte kan rå för själva. Men de allra flesta är inte av denna sistnämnda typ. Som sagt, det finns saker som kan kritiseras med denna typ av bolag, men det är ingen hemlighet hur processen ser ut vid utebliven betalning. Då får man faktiskt bita i det sura äpplet och sluta bråka med dem i andra änden av luren och inse att man själv har gjort fel, även om det bara är för en gångs skull.
Det är inget fel att råka missa ett par fakturor någon gång, men att bli så pass sur för att man får betala en avgift är ju bara knäppt. Det kostar att ha personal som hanterar alla förfallna fakturor och därför kommer det komma en relativt låg straffavgift. Sedan finns det annat att kritisera om man vill och som jag ibland kan hålla med om, men just den avgiften är ju ingenting i jämförelse med vad det kostar att gå till Kronofogden.
När folk ringer in till mig så vill vissa försvara att de hamnat hos oss, men i ärlighetens namn finns det ingen på hela företaget som bryr sig. Det har funnits de som hävdar att de har 20.000 kronor som de kan betala på en gång eller de som minsann aldrig har missat en räkning förut och bla bla bla. Nähä, förlåt att jag gör mitt jobb när jag frågar om du vill ha en avbetalningsplan och förlåt att du inte har betalat minst den lägsta tillåtna summan för avbetalning på din faktura, det är din ensak. Folk har en bild av att den som hamnar hos oss är på ett visst sätt, men jag kan berätta nu att det finns alla sorters människor hos oss. Det finns de som har en massa obetalda ärenden som har gått vidare och det finns de som helt enkelt bara har missat fakturorna innan. De som klagar mest av dessa två är den sistnämnda kategorin.
Sedan finns det de som är värst - de som ska ta strid utan fog och som inte tror att de någonsin kan vara ansvariga för sin egen ekonomi! Personligt ansvar - vilket påfund! De är ofta födda på 70-talet eller väldigt nära, har jag märkt. "Det är inte mitt fel att jag inte har fått hem fakturan." Oj, den har jag aldrig hört förut. (Sedan råkar de försäga sig om någon detalj från fakturan så att man fattar att de visst har den.) "Det är inte mitt fel att jag trodde att jag hade betalat rätt faktura fast jag hade betalat på en annan." Eller: "Ni borde väl kunna ta bort avgiften om jag bara betalar nu. Varför ska jag betala den?" Eller: "Jag brydde mig inte om kravet jag fick i brevlådan för att jag trodde att jag redan hade betalat och nu är det hos Kronofogden så jag tycker faktiskt inte att jag ska behöva betala!" Med andra ord, folk som vägrar att ta personligt ansvar för sina egna handlingar.
Det finns även spökena, de som köper något eller tar ett lån och så hör man aldrig av från dem igen... tills de är med på Lyxfällan.
De enda jag faktiskt tycker synd om på mitt jobb är de som har hamnat snett; de som har blivit lurade av en partner eller familjemedlem som köpt något i deras namn, de som har blivit sjuka och hamnat efter med fakturorna eller de som har hamnat där av andra skäl som de inte kan rå för själva. Men de allra flesta är inte av denna sistnämnda typ. Som sagt, det finns saker som kan kritiseras med denna typ av bolag, men det är ingen hemlighet hur processen ser ut vid utebliven betalning. Då får man faktiskt bita i det sura äpplet och sluta bråka med dem i andra änden av luren och inse att man själv har gjort fel, även om det bara är för en gångs skull.
tisdag 21 mars 2017
Kär
Eh, ok, är rätt säker på att det inte var 20 dagar sedan senast jag skrev, men visst. Jag måste snacka om Riverdale. Den serien är så underbar! En mordgåta parat med en nostalgitripp i form av Acke och hans vänner - kan det bli bättre? I och för sig hade det ju kunnat vara Buffy. Men det gör inget att den inte når upp till Buffy-nivå (för let's face it, ingen serie gör ju det) för är det något jag aldrig får slut på så är det platser för TV-serier på mitt hjärta. Jag älskar Jughead (Sopprot) och Betty, men hela serien är så välskriven och karaktärerna så runda att jag gillar alla huvudpersoner. Till och med Cheryl. Förresten måste jag bjuda på den här bilden av Cole Sprouse.
You are motherfucking welcome!
You are motherfucking welcome!
onsdag 1 mars 2017
Tiden
Idag köpte jag Kalle och chokladfabriken till Theodor i födelsedagspresent. Det där med böcker är så himla roligt, tycker jag, och därför blir det svårt om någon annan inte gillar böcker. Det är ju den klockrena presenten, kan aldrig slå fel. Eller? Jag var tvungen att fråga om de brukar läsa för honom eller om han gillar att läsa själv nu när han kan det. Som tur var fick jag ett jakande svar på den frågan, så jag köpte ett fint exemplar av en bok jag själv vill läsa (så klart).
Förresten är det helt sjukt att lilla Theo nu är sju år gammal. Eh, jag var nyss sju år gammal liksom. När jag var sju år var det fortfarande 90-tal. Det var två decennium sedan, det har hunnit gå hela 00-talet och en bit in på 10-talet. Jag var i och för sig sju år hela fem månader in på 00-talet också, men det är en föga tröst när jag inser hur nära vi är 20-talet. Fattar ni att om tre år kommer vi behöva specificera att vi menar 1920-talet istället för att bara säga 20-talet! Om ynka tre år kommer man att säga "Den store Gatsby publicerades på 20-talet... 1920-talet alltså."
Om min farfar hade levt idag skulle han ha fyllt 110 år i år! Och farmor hade firat 104 år. Jag känner någon som levde på 00-talet. Förlåt mig, 1900-talet. När man sätter det i perspektiv så blir det för mycket, för stora tidsrum och jag måste tänka så här istället: Jag lever nu, jag minns min barndom, mina tonår och mina tidiga 20-år; allt detta flyter ihop inom mig. För mig är gränserna mellan tidspunkterna inte lika stora inom mig, vilket är varför jag förstår att tiden går men jag känner det inte förrän någon i Skam säger att den är -00:a och jag ba "Va?! Kan man vara det utan att krypa på alla fyra?" För mig känns det så tokigt att Theodor fyller sju för jag känner inte att tiden går fast jag alltid säger själv att tiden går så fort. Jaja, en sak är säker - tiden går.
Förresten är det helt sjukt att lilla Theo nu är sju år gammal. Eh, jag var nyss sju år gammal liksom. När jag var sju år var det fortfarande 90-tal. Det var två decennium sedan, det har hunnit gå hela 00-talet och en bit in på 10-talet. Jag var i och för sig sju år hela fem månader in på 00-talet också, men det är en föga tröst när jag inser hur nära vi är 20-talet. Fattar ni att om tre år kommer vi behöva specificera att vi menar 1920-talet istället för att bara säga 20-talet! Om ynka tre år kommer man att säga "Den store Gatsby publicerades på 20-talet... 1920-talet alltså."
Om min farfar hade levt idag skulle han ha fyllt 110 år i år! Och farmor hade firat 104 år. Jag känner någon som levde på 00-talet. Förlåt mig, 1900-talet. När man sätter det i perspektiv så blir det för mycket, för stora tidsrum och jag måste tänka så här istället: Jag lever nu, jag minns min barndom, mina tonår och mina tidiga 20-år; allt detta flyter ihop inom mig. För mig är gränserna mellan tidspunkterna inte lika stora inom mig, vilket är varför jag förstår att tiden går men jag känner det inte förrän någon i Skam säger att den är -00:a och jag ba "Va?! Kan man vara det utan att krypa på alla fyra?" För mig känns det så tokigt att Theodor fyller sju för jag känner inte att tiden går fast jag alltid säger själv att tiden går så fort. Jaja, en sak är säker - tiden går.
fredag 24 februari 2017
Ombyte
Idag åker jag från Göteborg till Stockholm. Det ska bli skönt med miljöombyte. På tal om miljöombyte så har min avdelning på jobbet blivit förflyttad till den andra kontorslokalen. De sade att allt skulle se likadant ut, men det stämmer inte. Det förra kontoret har vunnit pris för dess inredning men det enda priset som den nya lokalen skulle kunna vinna är glåmigaste kontoret. Det ser väl egentligen ut som ett standardkontor, men med tanke på hur tråkiga de ser ut hade jag nog kunnat sadla om till kontorsinredare för jag hade kunnat komma på mycket finare inredning än det som fanns i de nya lokalerna. Det förra kontoret var varmt, men ändå modernt och kändes fräscht. Det nya ser ut att ha blivit inrett år 2002 och fått bli kvar där sedan dess. Det känns inte inspirerande och jag hoppas verkligen att jag får ett jobb till hösten så att jag inte behöver jobba kvar där.
En till sak jag hatar är företagskulturen. Inte bara på mitt jobb utan på sådana där ställen i allmänhet. Till en viss del kan jag förstå att man inte kan göra hur som helst på en arbetsplats, men det finns definitivt gränser för regleringar, enligt mig. Det är en förmån med att jobba för ett fack till exempel. Men å andra sidan, hade de sagt att jag fick vara statsminister så länge jag klädde mig i finkläder så hade jag gjort det. Jag kan offra mig för det, men offra mig för ett sketet jobb som jag bara har kvar för pengarna? Nä, inte riktigt.
En till sak jag hatar är företagskulturen. Inte bara på mitt jobb utan på sådana där ställen i allmänhet. Till en viss del kan jag förstå att man inte kan göra hur som helst på en arbetsplats, men det finns definitivt gränser för regleringar, enligt mig. Det är en förmån med att jobba för ett fack till exempel. Men å andra sidan, hade de sagt att jag fick vara statsminister så länge jag klädde mig i finkläder så hade jag gjort det. Jag kan offra mig för det, men offra mig för ett sketet jobb som jag bara har kvar för pengarna? Nä, inte riktigt.
måndag 20 februari 2017
Sommarlängtan
Ge mig sommar nu! Skillnaden mellan mig på sommaren och mig övrig tid är enorm. Jag ska vara ledig i sommar och kanske jobba ett par veckor i juni bara. Jag har inte bestämt mig helt och hållet ännu. Allt jag vet är att jag inte vill tillbaka till jobbet, fast skolan är väl helt okej. Jag är dock slutkörd efter att ha suttit hela kvällen med skolarbetet och precis som senast hann jag inte ens läsa igenom det innan jag skickade in det. Nu ska jag sova och förhoppningsvis drömma om sommaren! Lana Del Rey har släppt en ny singel typ igår och jag får sommarvibbar av den. Älskar henne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
