Allt och ingenting

Just nu har jag tagit en paus från finslipandet av uppsatsen. Det är en del som ska läggas till i analysen, annars är det bara förtydliganden och omformuleringar som ligger framför mig. På söndag lämnas den in. Opponeringen gick bra dessutom. Det är tydligt att det inte är många som förstår vad diskursanalys innebär eller tycker att det är svårt. Själv tycker jag att det är kul, men det var faktiskt lite svårt att förstå sig på diskursanalys till en början. Jag längtar tills jag har lämnat in den. När jag har släppt taget om den finns det inget annat kvar att göra än att låta den stå för sig själv och se om den är bra nog.

Jag har ett nytt favoritnagellack. Det är från märket Mavala och heter Velvet. Så här ser det ut:



Jag gillar att ha nagellack på mig. Jag har så svaga naglar att de ofta bryts och kräver några månader på sig att växa sig starka igen. Jag har ett nagellacksborttagningsmedel som är jättedåliga för mina naglar, det torkar verkligen ut dem. Jag har dock börjat med ett nagelförstärkningsmedel. Ta i trä, men det verkar funka. Eller så är det en slump att mina naglar helt plötsligt inte bryts av och skivar sig direkt efter att jag använt mitt nagellacksborttagningsmedel (som jag dessutom har använt säkert 4 gånger de senaste 3 veckorna). Jag hoppas att det är nagelförstärkaren. Om någon skulle vara intresserad av någon anledning så är det den här nedan som jag använder:

OTP

När folk på t.ex. tumblr pratar om sina OTPs (One true pairing, det vill säga de fiktiva figurerna någon känner en extra stark passion för) så har jag alltid förstått, men jag har inte kunnat komma på några som skulle kunna vara mitt OTP. Sedan kom jag på Heathcliff och Cathy. Men ett till sådant par som jag tycker hör ihop i själen är Rory och Jess. Det funkade inte, men det betyder inte att de inte själsligt passade ihop. Sådant tycker jag är viktigt att veta och förstå, att man inte alltid kan vara med någon man älskar oavsett skälet. Ibland är inte kärlek samma sak som lycka.

På tal om lycka så har jag hämtat ut mina första böcker och köpt kompendiet till min litteraturvetenskapskurs. Jag ska läsa Doktor Glas (igen) och Mordets praktik av Kerstin Ekman. Jag är lite besviken över att jag har läst och analyserat många av böckerna redan. De är nämligen sådana jag läst på gymnasiet och skrivarlinjen. Vissa av dem gillar jag inte, men jag kan ju bara undvika att läsa just dem. 50 shades of abuse fanns med på listan, men den tänker jag inte heller läsa. Jag har läst utdrag och analyser, det räcker för mig om man säger så! Jag blir bara triggad av sådant och i ett led att hantera min ilska inför orättvisor har jag lärt mig att jag ska undvika sådant material. Jag kan nämligen inte kontrollera mig så bra när det kommer till orättvisor, jag säger alltid vad jag tycker och inte på ett fint sätt.

Jag ser fram emot att läsa litteraturvetenskap men samtidigt ligger ångesten och gror. Kan jag verkligen unna mig detta? Då kommer jag ihåg att jag kanske vill doktorera inom detta någon dag och hur jag ofta har grämt mig över att jag inte läste den här kursen i Stockholm utan hoppade av. Jag tänker att någonstans måste man ju börja och det här kanske är sista chansen för mig att läsa något kul. Jag funderar dock fortfarande på att lägga till kandidatkursen i tyska, men jag vet inte. Jag vill satsa på det här men samtidigt så tickar klockan och jag tänker att jag kanske borde läsa tyska ändå... Jaja, nog om det. Jag har säkert skrivit om det i varje inlägg. Nu ska jag se Gilmore Girls och sluta tjata om mitt velande.

Matrealism i Gilmore Girls

Jag har en del att säga om mat och realism i Gilmore Girls.

1. Det är helt orealistiskt att de går till Luke's diner och köper mat bara för att ta en tugga och sedan gå. Ibland hinner de inte ens ta en tugga utan går innan de ätit någonting. De gör så väldigt ofta. Vem lägger en massa pengar på mat för att sedan inte äta upp det? Ibland beställer de mat och sedan går de innan de hunnit få maten. Vem gör så? Måste de ändå betala om maten hunnit börja tillagas?

2. Lorelai och Rory äter en massa skräpmat och hamburgare men ser orealistiskt smala ut. Vilka signaler sänder det ut, att människor ska se perfekta ut samtidigt som de ska kunna äta en massa godis och hamburgare varje dag? Det sänder ut signalen om att tjejer som inte möter den standarden är det något fel på. Hur hade deras "knasiga" diet tolkats om de varit överviktiga? Det hade knappast setts som knasigt längre.

Jag tar upp detta eftersom Lorelai och Rory skämtar om tjocka människor, även fast några av deras vänner är överviktiga. De driver dessutom konstant med folk som tränar eller som gillar att äta nyttigare mat. Det sänds ut en massa dubbelsignaler. Självklart ska alla äta vad de vill, oavsett kroppsstorlek, men det verkar inte Lorelai och Rory ha fattat. De anses vara "quirky and funny" för att *tihi* de äter skräpmat hela dagarna och är supersmala samtidigt, medan andra som joggar (för att den har fått ett idrottsstipendium så att de kan gå på Yale!) är "sådana där människor, du vet". Jag tror att Lorelai och Rory kanske lider av den där sjukdomen där man måste äta jättemycket, typ tre mål mat, för att få i sig lika mycket energi som en "vanlig" människa får i sig av endast ett mål mat. Antingen det eller så har de bara en sådan kroppstyp som funkar så. Det är helt enkelt inte realistiskt och det på ett sätt som sänder ut farliga signaler om vilka ideal kvinnor ska uppnå men att de minsann ska äta skräpmat på vägen dit för annars är de losers som joggar och äter sallad.

Jag skulle vanligtvis inte ens ta upp det faktum att de äter en viss kost, men eftersom att man för det första tolkar tjocka och smalas dieter olika oavsett om de ser likadana ut ville jag påpeka det, samt för det andra, att de själva hånar folk som är tjocka, de som tränar och de som vill äta nyttigt. Det är det jag reagerar på.

3. Pajbitarna är gigantiska. Ok, det är antagligen så i USA, men nu utgår jag ifrån en svensk kontext. Deras pajbitar är typ dubbelt, om inte trippelt, så stora som de man får på svenska kaféer. Som sagt kanske det är så i USA och då är det ju inte orealisitiskt, men det är fuskigt som fan!

Ovisshet

Jag ska läsa litteraturvetenskap och det är knappt att jag tror på det. Jag ska nog inte gå Matix i alla fall för jag är leds på att göra saker jag egentligen inte vill göra. Om jag vill gå den i framtiden kan jag ju alltid göra det. Jag vill inte sluta plugga, men jag måste. I och för sig kommer det bli skönt att få ett jobb för att då kan man få lön. Men saken är den att jag inte är så säker på vad jag vill göra längre. Eller snarare är det så att jag inte är säker på när jag vill göra det. Jag har inte fått resa som alla andra i min ålder redan har gjort. Jag gick direkt vidare till universitetet och jag ångrar det verkligen inte! Jag personligen skulle inte vilja resa omkring som 19-åring för jag inser att det inte hade varit lika bra som att göra det... tja, nu. Men för att resa behövs pengar och jag har ingen lust att vara au pair och behöva ta hand om ungar (det vore en mardröm) och dessutom binda mig i ett helt år. Jag hade gärna sökt jobb i Frankrike, Tyskland eller England men då behöver jag ett startkapital för hyra och resa plus för grejerna man behöver innan den första lönen o.s.v. Samtidigt drar jag mig tillbaka mot Stockholm igen, för där finns Regeringskansliet.

Jag inser att jag pratar väldigt mycket om min framtid nu, men det är för att den är så oviss. Jag gillar det, men samtidigt har jag insett att man behöver planera i förväg för att vissa saker ska kunna ske. Jag hoppas verkligen att jag får det där extrajobbet jag blivit intervjuad för. Då skulle jag kunna spara till en flytt utomlands. Sex månader i Frankrike låter inte illa liksom.

Jag ska bara tillägga att företaget jag sökt jobb hos ville ha referenser. För första gången i mitt liv har någon velat ha referenser - från mitt senaste arbete! *Ångest, ångest, ångest* De ville ha av en medarbetare, vilket är ok. Men så ville de även ha av en chef och det är ett djävla wild card. Jag ville inte säga att det inte var det bästa. Förresten så säger referenser ingenting om personen i fråga och deras förmåga att sköta arbetsuppgifter, i synnerhet inte när arbetsuppgifterna är olika. Allt beror på om chefen är juste eller inte. Jag vet att man kan säga att situationen inte har varit så bra med chefen, men samtidigt känns det som att man förlorar på att göra så också. Jag kan skriva ett helt eget inlägg om mig och jobb, men det ska ni få slippa. Nu ska jag gå, rant over.

En frustrerad människas klagan

Jag har kommit in i uppsatsens slutskede nu. Imorgon ska jag skriva det sista av analysn och på fredag ska jag fixa det allra sista innan jag lämnar in den för opponering. Vi ska ha opponering den 13:e men jag kommer att arbeta med uppsatsen innan dess också. Skillnaden är dock att jag slipper producera en massa text och kan istället fokusera helt och hållet på att göra min uppsats bättre.

Jag är som ett bränt barn som skyr elden från och med denna uppsats. Jag tror inte att jag kommer skriva uppsatsen i tyska till våren, även fast jag tror att det vore oändligt bättre. Jag får se, men det känns som att hela den här upplevelsen har fått mig att tappa tron på allt hopp. Jag blir så upprörd över det faktum att jag kämpar på så gott jag kan efter min förmåga att klara detta helt ensam. Min partner bidrar ju inte alls till uppsatsen. Det futtiga hon faktiskt har orkat skriva har antingen varit helt irrelevant för uppsatsen, extremt dåligt skrivet eller både och! Därför har jag varit tvungen att ta bort i princip allt som hon har skrivit och sedan får jag höra att "det är svårt att skriva på analysen för jag vet ju inte hur du vill ha den". Hur jag vill ha den? Tjaa, vad sägs om en bit text som det inte verkar som att en 13-årig högstadieelev har producerat?! Fast ärligt talat hade jag nog kunnat göra bättre ifrån mig som 13-åring än hon gör nu... Jag har inte en enda gång klagat till henne på att hon inte fattar något, jag har ställt upp på att göra hela uppsatsen då jag insåg att om inte jag gör det så kommer det inte att bli av. Och det här är vad jag får tillbaka - en spydig attityd.

Jag skickade in en väldigt reviderad version till min handledare, som heter Nanna. Ni vet, som i Bumbibjörnarna! Vem heter ens så?! Jag kan inte respektera en människa med ett så barnsligt namn. Det hade varit okej som smeknamn kanske. Jag har flera exempel på sådana namn, men nu ska jag gå tillbaka till det jag tänkte skriva. Den reviderade versionen jag skickade in saknade empiri/analysdelen. Jag är ingen superhjälte, jag kan inte göra allt även om jag hade velat. Jag har jobbat nästan alla dagar under hela jul"ledigheten" förutom vissa dagar, såsom julafton och nyårsafton. Ändå verkar det tänkt att jag helt själv ska ha haft tid att skriva empiri/analysdelen. Min handledare verkar tro att jag är helt dum i huvudet och inte fattar att analysdelen hade varit viktig att få feedback på, i synnerhet i kombination med resten av uppsatsen. Det fick mig att må ännu sämre för jag vet hur viktigt det är och jag kämpar verkligen för att få ihop allt helt ensam men ändå förväntas mer av mig.

Om jag hade börjat i tid, inte tre veckor för sent för att försöka vara min inkompetenta partner till lags och resultatlöst väntat på svar från företag, eller om jag inte hade haft den sämsta uppsatspartnern i historien som hängde över mig som ett tungt moln hade det kunnat gå bättre. Jag hade kunnat skriva den här uppsatsen själv, men inte under dessa förutsättningar. Jag blir så emotionellt stressad av att de klagar på mig när jag gör allt för att hålla det här skeppet flytande.

Nu sker det

Uppsatsen börjar lida mot sitt slut. Det är ungefär två veckor kvar tills den absolut sista inlämningen. Jag lämnade in en version till min handledare idag, på fredag ska en version lämnas in för opponering och den 17:e ska den slutgiltiga versionen lämnas in. Jag börjar bli klar snart, men det kommer ju vara en hel del jag måste ändra på så jag ska kämpa för att bli helt klar med all text tills på fredag. Då kan jag helt och hållet satsa på finslipningen efter dess. Jag kommer att ha en hel del att göra nu till veckan alltså. Men om jag blir klar kommer det att vara värt det. Jag hoppas verkligen att jag blir godkänd.

Jag säger "jag" när det skulle vara "vi". Men nu är det så att jag har gjort i princip hela uppsatsen själv. Min partner har inte bidragit alls. Hon verkar inte ens ha förstått vad vi ska göra fast jag har förklarat det jättemycket. Hon lägger upp saker som är helt irrelevant för uppsatsen, dåligt skrivet och dåligt bidraget material. Om jag hade haft en kompetent partner hade jag kunnat vara klar redan nu, alternativt om vi inte hade förlorat tre veckor i början.

Imorgon har jag jobbintervjun och jag hoppas att jag får jobbet. Jag måste inhandla nya träningskläder eftersom att någon snodde mina (så är teorin i alla fall, de var borta efter att jag tvättat en gång). Jag har ett par, men när de är i tvätten får jag plocka ihop lite allt möjligt. Att få gå lite på stan är i alla fall någonting jag kan se fram emot när jag bara skriver på uppsatsen. Och så har jag ju Gilmore Girls så klart.

Året som gått

Årets musik: Lana Del Reys skiva Honeymoon och Taylor Swifts skiva 1989. Också nämnvärt är att jag i somras upptäckte några låtar av Håkan Hellström och enligt min Spotify lyssnade jag en hel del på Oskar Linnros i år med.

Årets bästa låt: Terrence Loves You av Lana Del Rey

Årets bästa film: Om det är filmer som kom ut i år så får det bli Star Wars: The Force Awakens. Det har inte varit ett så bra filmår i allmänhet men den var jättebra.

Årets bästa bok: Bonjour Tristesse av Françoise Sagan

Årets bästa spel: Jag har inte spelat så många så det får väl bli Harry Potter 6 på Xbox.

Årets bästa tv-serie: I år är det Supernatural jag har sett mest på.

Årets viktigaste händelse: Att jag skriver kandidatuppsatsen

Har du några nyårslöften? Nej.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Jag fick en till liten kusin.

Vad var din största framgång 2015? Att allting ledde dit jag vetat att det skulle i flera år och att jag fick högsta betyg på mina managementkurser.

Bästa köpet? Klänningen jag bar på Richard och Idas bröllop

Vad spenderade du mest pengar på? Se ovan. ;) Nä, men medicinen kostade en hel del faktiskt.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Ja, att vara ledig från jobbet, att bli bättre på att köra bil, att läsa management och inse att det var bättre än jag anade att det skulle vara m.m.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare.

Vad önskar du att du gjort mer? Sagt ja.

Vad gjorde du på din födelsedag 2015? Öppnade paket, åt tårta, skulle gå på museum bara för att inse att de hade stängt, åt räkmacka och drack drink på Gothia Towers, åt middag på Port Arthur och bäst av allt - var med Gustaf hela dagen.

Hur skulle du beskriva din stil år 2015? Mjukisbyxor hemma, annars ovanligt ofta jeans för att vara jag.