Längtan

Fantastic Beasts and where to find them ska ha premiär 18:de November 2016! Jag har vetat om filmen ett bra tag nu, men inte datumet. Jag kan knappt fatta att det kommer en till film som kretsar kring Harry Potters värld. Det var så länge sedan jag läste den boken, men jag har velat ha "sidoböckerna" ganska länge nu och jag ska köpa åtminstone en av dem någon gång till veckan. Jag är överlycklig över denna film. Det är J.K. Rowling som skrivit manus, visste ni det? Hon har själv skrivit det.

Jag trodde aldrig jag skulle få längta efter en film så här innerligt igen. Visst har jag läntat efter den nya Hungerspels- eller Hobbit-filmen men inte som jag längtade efter Harry Potter-filmerna. När det var dags för premiären av HP7 del 2 klädde jag upp mig i en fin röd klänning och tog på mig mina finaste smycken i guld. Jag stod där finklädd i Gryffindors färger och kände hur det var slutet av en era. När filmen slutade ställde vi oss upp och applåderade. Vi applåderade åt en skärm. Det var en symbolisk handling som visade på vår längtan, vår uppskattning, vår glädje och vår sorg. Det var över. Trodde jag. Newt Scamander ändrade på det. Det är inte helt och hållet samma sak, det är en ny era nu. Men det ger fyr till brasan. Och ack, vad den brinner!

Gryffindor

Jag blev sorterad i Gryffindors elevhem på Pottermore! Jag har alltid sett mig som en Gryffindor och skulle egentligen inte låta testet ändra min åsikt om jag blivit annat. Jag drivs av ett mod som jag byggt upp inom mig. Jag är inte alltid modig, men jag försöker alltid vara det. Vare sig det är att stå i skogen och ryta åt vilda djur så att de ska lämna mina hundar ifred (det visade sig dock att det "vilda" djuret var Muffin, men sådant är svårt att se i beckmörker) eller att säga ifrån när jag ser att någon behandlas illa, så försöker jag alltid. Om det gör mig till en Gryffindor eller inte kan bara sorteringshatten svara på, men på Pottermore och i mitt sinne får jag åtminstone vara det.

Just my luck

Jag har alltid hävdat, och avser att fortsätta med det, att jag är drabbad av världens otur. Det är som att det finns ett fåtal människor som av ödet är utsedda till att bära all världens otur. Inte så att andra aldrig har otur, men alla gånger kan man väl inte komma undan. Jag vet en till som har samma otur som jag hela tiden, som utsätts efter olyckor på löpande band. Jag vet även vissa som alltid har tur, de vinner i spel, saker och ting går inte sönder för dem och de kan fortsätta sina liv och tackla sina övriga problem utan att slås ned av en maska i strumpbyxan. Jag är en tunna vatten fylld till bredden och för varje ny droppe som läggs till rinner det över. Det hejdas aldrig. Jag försöker att inte låta mig nedslås av det, min egen klantighet, mitt förvirrade sinne eller ödets grymhet - vad det än nu kan vara jag är drabbad av. Men det skapar oro. Jag får ångest över småsaker för jag vet att de läggs på hög och för att de symboliserar livet i allmänhet. De små sakerna är värda så mycket, kanske mest av allt. De är livet.
Jag - dramatisk, vad vore jag annars?

Oh, well. Whatever. Never mind.

Varför jag inte gillar Snape

Oavsett vad folk har gett för anledningar till varför Snapes mobbing är ok har jag aldrig avvikit från min åsikt att han är rutten. Även om jag påpekar att han mobbat Harry genom hela hans skolgång har jag fått höra saker som att han bara spelade för att verka ond. Jaja, men Neville och Hermione då? Det finns ännu fler sådana här serier och jag kanske lägger upp dem också. Då får ni se att Snape må ha varit på de godas sida och arbetat för Dumbledore och Ordern, men han var inte en bra person som förtjänar upphöjelse något mer än andra. Enda anledningen att han hjälpte Dumbledore var för att han hade lovat det eftersom att han var skyldig för Lilys död (den enda personen han brydde sig om). Han må ha varit god och kompenserat för vad han en gång gjorde och blivit förlåten för det. Det ä vad han gjorde under tiden som får mig och många andra att inte vilja glorifiera honom. I grund och botten är enda anledningen till varför folk hyllar Snape att det är en bra och sorglig kärlekshistoria!

Vad jag alltid försökt påpeka

Sommaren är kort, min summering med

Nu är jag hemma i Göteborg och har varit det i några dagar. Jag har gjort en massa roliga saker i sommar, men även haft en del ensamma timmar i en tom kyrka. Den här sommaren har innehållit många filmkvällar, popcorn, varm choklad och, så klart, Ebony. Jag har haft jättekul och har tack vare värmen kunnat bada i den svalkande älven trots att jag kommit hem sent. Min sista jobbdag gick jag till Grenbergs och höll på att bli uppäten av mygg (de enda överlevande i sommar?), men det var värt det. Det har ju trots allt inte varit så mycket mygg i sommar, så det kunde jag väl tåla. Jag saknar hundarna väldigt mycket, men det gör jag ju alltid. Det är trots allt jätteskönt att vara hemma igen! Allt är så som jag är van vid och precis efter mitt tycke. Men lite hundhår i hörnen hade ju inte gjort så mycket, det heller... ;)

Tillbaka

Det är ett ruckel med ett bitvis sönderfallet tak jag kliver in i. Trots att detta en gång varit ett hem är alla spår utav det idag borta. Vore det inte för det efterlämnade köksbordet och två tillhörande stolar hade jag nog inte trott att det någonsin varit något annat än vad det är idag. Den öppna spisen är enkel och gjord i rött tegel, några stenar har fallit ur. Jag tar stöd mot dess sidor och kikar upp mot öppningen, men den är tilltäppt. Det enda ljus som skiner in genom den kommer från gluggarna som ytterligare bortfallna stenar har skapat. Jag tar ut huvudet igen. Mina händer är svarta av gammal sot. Det fanns ingenting här inne, inte ens några gamla fina tapeter att beundra. Det är lika bra att gå ut igen innan hela byggnaden faller ned över mig. Vissa av brädorna i väggen har brutits av och sticker ut. Jag börjar kliva mot tröskeln och bort från detta ruttnande hus när en tanke slår mig och jag stannar till. Jag hör inga ljud. Golvet knarrar inte. Jag böjer mig ned och sopar bort en bit av smutsen som golvet är täckt av. Jag förvånas. Golvet är en kontrast till det övriga huset; gluggarna i skorstenen, de utstickande brädorna. Golvet är hårt och robust, utan en skråma ligger det och utgör en stadig grund för husets besökare, eller inneboende. Det är det sista tysta vittnet om hur detta hus en gång byggdes för att tas hand om, vårdas och föras vidare. Jag stannar en stund till, jag litar på att golvet bär mig.