Dumma, dumma

Dumma Göteborg. Göteborg dör på söndagar, bara Nordstan och några få butiker utanför har öppet typ. Detta resulterar i att jag inte kan äta middag ute på min födelsedag. I alla fall inte på den restaurangen jag ville. Tack efterblivna Göteborg, som lever på en tid då söndagsöppet faktiskt var ett ord. Sådana här gånger förstår jag hur "lyxigt" man hade det i Stockholm. Eller alla andra städer som inte bestämt sig för att brinna upp likt en fenix när söndagen är kommen! Hade jag fyllt på en måndag hade jag antagligen aldrig haft detta problem, då jag inte planerar på att bo här i sju år.

Nu har jag fått klaga av mig på bloggen. Jag blev bara så besviken eftersom att jag älskar mina födelsedagar och vill att allt ska vara perfekt då. Men jag får ju vara med Gustaf, så det blir väl bra i alla fall!

Det som funkar, funkar

Sommarvärmen har återigen svept in över Göteborg. Jag sitter för tillfället inne, men ska snart gå ut. Jag vill ju inte missa en chans att bleka håret i solen. ;) Jag hoppas solen håller i sig, i synnerhet till min födelsedag. Jag är dock inte så hoppfull angående det. En present Gustaf hade skickat efter med posten har tydligen blivit borttappat av dem. Så kan det gå. Jag vet vilken restaurang jag vill gå till på min födelsedag nu. Den heter Miss Sophie och ligger på Avenyn. Jag hoppas att den är bra!

Jag har kommit på ett sätt att få mina bilder från mobilen till datorn. Det har blivit något konstigt med överföringen, så nu får jag maila bilderna istället. Lite omständligt, men det går bra.

Smakprov från fotoalbumet:

Cookie och Harry busar

Nu ska jag gå och gå och gå, men aldrig komma till dörren.

Nostalgikern

När jag hör låten I'm Still Here av Goo Goo Dolls tänker jag inte på Skattkammarplaneten, som låten faktisk är skriven för. Jag tänker på Alex Rider, mest för att det fanns en video på youtube med bilder ur Stormbreaker till just den låten. Men Alex Rider då? De böckerna får mig att tänka på sommaren 2006. Det bra och det dåliga. Det verkade vara evig sol den sommaren och jag sysselsatte mig med att läsa Alex Rider, dricka RC Cola och ta oändligt många promenader ute i skogen. Sådant som jag gillar att göra idag också alltså, fast nu föredrar jag andras sällskap främst. Men tänk så svårt allting var den sommaren och ändå kunde jag lyckligt sjunka ned i världen av Alex Rider och vara en agent vid hans sida. Jag vågar inte läsa om de böckerna för jag är rädd att jag inte kommer se dem genom en fjortonårings ögon längre, utan döma ut översättningen, resonemangen och dialogen genom den vuxnes grumliga lins. Men när jag läste Hungerspelen upplevde jag inget sådant. Jag försökte läsa om en barnbok som jag älskat, men den blev bara konstig när jag läste den flera år senare. Men vissa böcker håller oavsett och vissa är skrivna för att passa alla åldrar, exempelvis Mumin och Harry Potter. Kanske är det värt att plocka upp min gamla Stormvarning och läsa den och njuta av en spännande historia. Det är väl sant som det är sagt: Never send a man to do a boy's job.

Änglar och demoner

Jag hade en dröm i natt. Den gick ut på att Muffin tidigare i drömmen hade rymt från ett hus, som vi tydligen bodde i, och blivit dödad. Men i drömmen upprepade sig historien och Muffin levde återigen för att än en gång rymma bort. Denna gång sprang vi efter henne för att rädda henne. Vi kom fram till en gård, jag Sunny och mamma. På något sätt visste vi att det var ett osynligt monster där som tänkte döda Muffin. Detta monster kunde endast djur och klärvoajanta se. Jag såg det inte, men jag sprang genast fram till Muffin för att beskydda henne mot monstret. Jag kände hur något knuffade mig i ryggen, det var det osynliga monstret. Det höll fast mig medan jag försökte slåss mot det och jag skrek till mamma "Vad gör Sunny?" Mamma, som såg monstret, sade "Hon biter i hans fot. Du måste säga åt henne att släppa taget så att du kan slåss ordentligt." Men jag sade ingenting. Jag ville inte att hon skulle släppa taget och lämna mig ensam att slåss mot monstret. Jag kände mig ändå rätt trygg med vetskapen att hon kämpade mot monstret för att beskydda mig.

Det var då jag vaknade. När jag gjorde det började tänka på min dröm och varför jag inte ville säga åt Sunny att släppa taget. Jag insåg att det var livet i verkligheten. När Sunny levde var hon min trygghet och jag hade någon som stod på min sida, men när hon dog så hade jag ingen, kändes det som. Jag ville inte slåss ensam mot monstret, jag skulle aldrig säga åt Sunny att släppa taget om det inte vore för hennes bästa. Muffin var trygg och monstret må ha haft mig i sitt grepp, men jag behövde aldrig vara rädd.

Cou(l)ture

Solen skiner efter en vecka av regn och vi drog jacklösa in till stan. Gustaf har slagit rekord i hur snabbt man kan bestämma sig för och sedan köpa ett par jeans. Han tänkte inte ens prova dem först! Ikväll ska vi se En handelsresandes död på teatern. Jag hoppas att den är bra, jag minns vad jag tyckte om sång- och dansinslagen i den förra pjäsen vi såg i Göteborg. Man blev rätt ointresserad efter det. Däremot drömmer jag om de pjäser man kan se på Dramaten och en del på Stockholms stadsteater. Lolita och Gertrud är de jag verkligen bara måste se. Man missar en del rent kulturmässigt när man inte bor i Stockholm, tycker jag.

Jag bär ett linne jag böt till mig på 44:ans klädbytardag. Jag fick komplimanger för den av en främling, vilket är ett säkert tecken på att den var ett kap. Annars brukar jag vara hopplös på att finna godbitarna. Men vars finns sådant här? Jag vet åtminstone att det finns ett klädbibliotek som jag ska kolla in. Kanske det bara är jag som inte upptäckt alla dessa ställen ännu, eller så letar jag efter fel saker på fel ställe.

Ur form

Trots sommarens tappra försök att gripa tag i dem, finns det kalla vårdagar som vintern ännu inte släppt taget om. Kyla sveper in från havet och drar sitt täcke över fälten i söder till fjällen i norr. Blomstjälkarna som nyss sträckte ut sina långa halsar, hänger ömkligt stilla och låter blåsten leka med dem. Djuren huttrar i sina bon och önskar den mjuka vinterpälsen tillbaka. Människorna är inget klokare; ty även om de inte låtsas om det, drivs de av en längtan efter ljumma vindar mot bar hud. "Huvva, vilket väder" säger de och alla nickar och instämmer. Sedan sitter de runt bordet och dricker kaffe, men vågar inte titta ut på våren som aldrig verkar ta fart.

Försenad

Jag var på resande fot i 21 timmar, men jag kom äntligen hem vid sjutiden igår. Anledningen var att en elledning rasat ned och gjorde att vi fastnade i Ö-vik med tåget i ca. 3 timmar. När vi väl kommit oss iväg mötte vi det tidigare nattåget i Sundsvall. De hade alltså fått vänta längre än vi, plus att de åkte från Sundsvall senare än oss också. Snacka om att vi hade tur i oturen. I Stockholm valde vi ett senare tåg mot Göteborg så att vi kunde fika på Vete-katten och handla jordgubbar på Hötorget. Vi fick dessutom allt gratis i bistron på vägen ned och på väg till Göteborg fick vi åka första klass. Vi fick även värdecheckar + hälften av pengarna för resan tillbaka. Vi tjänade alltså på att komma fem timmar senare hem. ;) Nästan, men det får inte bli en vana. SJ hanterade förseningen mycket bra i alla fall, så jag är nöjd ändå.