Om jag doktorerar...

Skulle jag antagligen använda mig av

Yeah... Don't though.

Höst

Hösten har kastat sina färger i kaskader över träden. En blandning av gult, rött och oranget trängs om platserna uppe i träden och i buskarna. De kalla vindarna har påbörjat sitt intåg och annalkar en frusen vinter. Insekterna har börjat söka sig inomhus för att få tag i lite värme och vi släpper in dem för vi vet att deras tid ändå är ute. Solen lyser, men håller sig på avstånd. Den lämnar jorden kall. Det är vad den här årstiden för med sig; i allra högsta grad en förändring. Samtidigt en besvikelse över sommarens lämnade chanser.

Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften.
Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla.

Mina brorsbarn

Jag saknar alla mina brorsbarn jättemycket. Jag skulle vilja kunna hälsa på för att rita, leka att Barbie dödar krokodiler eller se på film med dem. Men jag kan inte det så därför hälsar jag på dem så ofta jag kan när jag är i Sikfors. Även om jag ibland blir lite leds på att röra på mig så mycket (tänk att man brukade ha en sådan energi!) så jag vill ta det lugnt och även om de skriker så jag blir tokig älskar jag dem jättemycket och nöjer mig med att bara vara där de är. Ibland när jag ser på TV och det är ett litet barn med som påminner om något av mina brorsbarn blir jag glad för då minns jag hur mycket jag tycker om att vara med dem.

Emilia har jag inte hunnit träffa så mycket men det gör bara att jag längtar efter henne ännu mer. Alvin är så rar och han möter en alltid med ett stort leende. Mikael är knasig och hittar på en massa roliga saker. Theodor är den busigaste jag vet, men han är så söt och då kommer man undan med lite rackartyg ibland.

Och så ska jag bli moster för första gången. Det är så roligt med syskonbarn för då får man vara med dem utan att behöva göra grovjobbet. It's the sweetest deal! ;) Skämt åsido. Jag älskar dem och längtar efter dem. Det ska bli kul att få hälsa på dem nästa gång jag åker upp.

Bli kvitt dig

Enda gången jag verkligen kan leva i nuet är när jag går till mina skrivarlektioner. Det kan du inte ta ifrån mig. Jag finner frihet när jag skriver, med pennan kan jag springa. Sluta sök upp mig.

Suck.

Det fanns så mycket att skriva att det blev inget av det. Här har ni lite ointressant information om mitt vardagsliv istället:

Mina skor har gött sönder i tån. Igen.

Trodde jag hade glömt nycklarna i tvättstugan. Ringde på tre dörrar, hittade dem senare under vardagsrumsbordet. Tur att ingen öppnade sin dörr, synd att killen jag frågade om nycklar i trapphuset nu tror att jag är skum.

Min hjärna verkar inte vilja samarbeta med mig idag. Inte heller livet, fast det har pågått längre.

Jag och Gustaf ska se sista avsnittet av Buffy idag.

Jag ska äta fruktsallad nu.

Lagg

Igår såg jag Camille mellan två åldrar på bio Aftonstjärnan. Det är en biograf med inriktning på utländska filmer med kulturell anknytning. Det passar mig jättebra. Jag sket i att gå till psykologin igår, för de visar bara en film per vecka på måndagar och tisdagar och ikväll hade jag skrivarlektion. Jag har börjat hata psykologilekionerna, allting är så stelt och människorna passar alla i samma fack. De känns så fyrkantiga, om ni förstår vad jag menar. De är den där typen av människor jag vanligtvis inte klickar med för de är så drivna av sitt eget medvetande på något sätt. Det känns som att ingenting kommer utav känslor, allting är genomtänkt. Självklart är det inte på det sättet, det förstår jag väl. Men den känslan brukar oftast säga någonting och jag litar på den. Hur kom jag nu från bio till detta? Sak samma.

Jag älskar mina skrivlektioner. Jag känner att allting är lätt att hänga med i och läraren är verkligen pedagogisk när det kommer till bemötandet av eleverna. Jag kan inte minnas när jag var så glad över att gå till en lektion senast, men så kommer jag på att det var i våras. Skrivandet och litteraturen är det enda som gör mig glad. Språk är också ett stort intresse. Jag måste hålla på med det i framtiden och därför funderar jag återigen på att utbilda mig till bibliotekarie, åtminstone tills vidare. Det finns en distansutbildning i Borås och de få träffarna borde ju inte vara svåra att ta sig till.

Men det finns tvivel inom mig. Är det vad jag vill? Är det något jag borde göra tills vidare? Kommer tills vidare bli längre och kommer jag aldrig få doktorera i litteratur? Kommer jag fastna i en ändlös lagg? Fler frågor följer.

Ge efter

"We are punished for our refusals. Every impulse that we strive to strangle broods in the mind, and poisons us. /.../ The only way to get rid of a temptation is to yield to it. Resist it, and your soul grows sick with longing for the things it has forbidden to itself"

- ur The Picture of Dorian Gray