Den första snön

Jag har en bild i mitt huvud av den första snön, den som är så tidig att den faller om hösten då marken än är för varm för att hålla den kvar. Det är inte den sortens snö som får människorna att kura ihop sig och bittert skallra tänder av kölden. Nu stannar människorna upp och låter en känsla av lycka smyga sig in i kroppen. Det är ett djupt begravt minne från barndomen då allting stannade när man såg den första snöflingan falla utanför fönstret och världen viskade om förändring. Den första snöflingan som förde med sig en hel ny massa lekar och julen med alla berättelser om budskapet att dela med sig och att tänka på andras lycka, en påminnelse som blir allt mer och mer behövlig.

Men det finns något tyngre över den första snön. Det är något som lurar bakom den där lätta brisen av lycka som snabbt blir till en isvind. En sådan vind får ditt ansikte att stelna och munnen att bistert bita samman. Då hjälper det att redan vara bevandrad i vintermörkret. Jag har en bild i mitt huvud av den första snön, den som kommer med slutet. Vilket det än blir.

På väg framåt

Idag har jag och Gustaf varit i stan. Göteborg är en härlig stad. Vi hittade ett jättebra pizzaställe, Pizzeria Haga. De är ett av ställena som gör de godaste pizzorna jag ätit. Efteråt kollade vi in avenyn och så fick Gustaf sig en saftmaja som han velat ha så länge. Han hittade den på en Myrorna-affär som var på hela fyra våningar. Ikväll ska vi bara stanna hemma och ta det lugnt för nu är vi äntligen (nästan) färdiga med inflyttningsbestyren. Det ska bli skönt att komma in i vardagslivet här sedan. Jag kommer blogga från datorn sedan, just nu har vi inget internet. Vi har köpt en sprillans ny bärbar Samsung som dessutom ser fin ut. Men det roliga är att den är utan cd-spelare. Är de nya tidernas teknik mindre praktiska än föregångarna? Jag lämnar er där.

Äntligen hemma

Nu har jag bott i mitt hem i Göteborg i två dagar, denna blir den tredje. Vi har hunnit få till det mesta här hemma och nu kan man verkligen se att detta är ett hem, till skillnad från lagerlokalen den såg ut att vara tidigare. Vi har fått de flesta möblerna nu, men tills vi fått vår garderob får kläderna ligga i resväskan. Fast så har jag ju levt hela sommaren igenom. ;) Nu ska jag göra mig i ordning så att vi kan åka till stan och handla det sista till lägenheten innan Gustaf åker till ridningen. Kanske hinner man med att strosa lite i stan också. =)

Just nu

Imorgon bär det av, då flyttar jag till Göteborg. Jag har längtat så mycket, men jag känner mig ändå nervös. Men det är väl så det brukar vara. Denna gången flyttar jag tillsammans med Gustaf, så det känns ännu roligare än sist jag böt stad. (Tänkte köra på norrländskan.)

Idag har hans morföräldrar tagit avsked och jag har tagit avsked av Stockholm. Jag har hunnit gå på Vetekatten, Gunnarsons och Kafé 44 en sista gång innan flytten, och det känns lite sorgligt. Samtidigt känns det så himla bra. Nu gör jag det, jag tar klivet ut från tians trampolin. Vattnet väntar där nere på att ta emot mig, men för en stund förblir jag tyngdlös. Just nu ska jag låta hjärtat rusa.

Gamla tider

Idag var min sista jobbdag på Frescatihallen. Det var skönt att veta att jag är ett steg närmare Göteborg, samtidigt som det känns lite konstigt att jag inte ska komma tillbaka dit något mer. Just nu längtar jag bara så himla mycket tills på onsdag då jag åker till min nya stad. Jag försöker fokusera på de ljusa sakerna i livet just nu, dessa små ting som kan göra att allting känns mycket lättare. Jag vet att jag har sagt att jag inte ville tillbaka till norr så snabbt, men just nu hade jag gärna tagit mig en lång promenad i skogen med Muffin och Cookie. När jag var ute i skogen med hundarna, då var jag lycklig.

På morgonen om tre dagar åker vi iväg. Jag längtar så otroligt mycket efter att få detta kapitel av mitt liv avslutat och påbörja det nya. Denna tid i mitt liv har haft sina upp- och nedgångar, men en sak är säker, den har präglat framtiden för mig i Göteborg.

Rakryggad

En vän frågade en gång vad jag skulle sakna mest med Stockholm. Mitt hjärta har fler än ett svar, men jag säger skrivarlinjen. Av flera orsaker, men mest för att det symboliserar så mycket för mig och för vad det har öppnat upp för mig. Och så klart för alla fina människor vars liv och texter man fick ta del av; det var ju inte det sämsta, om man säger så. Nu fortsätter jag den vägen ensam, men stärkt. Kanske jag inte blir publicerad inom tio år, eller ens någonsin. Man kan inte veta sådant, men jag gör åtminstone vad jag älskar att göra och det är mer än vad man kan säga om säkert hälften av landets befolkning. Det är vad som gör ryggen min rak.

Längtan