All too well

Jag har velat blogga en del på sistone, men så fort mina fingrar hänger över tangentbordet har lusten försvunnit. Vad ska jag skriva om? Mitt liv har börjat återfinna ljusglimtarna som jag aldrig trodde jag skulle få återse, och samtidigt har ingenting känts så hopplöst meningslöst som nu. Men det vill jag inte skriva om här. Så jag berättar för er om Taylor Swifts låt All too well. Jag behövde inte höra låten mer än en ett par gånger förrän jag skulle ha fått mig en ny favoritlåt med Taylor. Både poetiskt och känslomässigt höjer sig låten över alla andra och med dessa två egenskaper i kombination blir låten ett oslaget mästerverk. När jag hör på den dör jag och föds åter på nytt varenda gång. Inte undra på att man blir beroende av den, att det nästan blir fysiskt omöjligt att byta låt när den väl börjat.

Platsa in

Tåget är 55 minuter försenat, men det är okej. Jag lämnar mitt Norrbotten, men jag kommer snart tillbaka. Gjorde det mest piteaktiga man kan då jag käkade palt idag. Med mjölk till så klart. Sedan sade jag hejdå till mina underbara vänner (som till och med lånar ut sin hivtröja till mig så jag inte behöver se störd ut när jag skyddar mitt hår - friends for life alltså ;)) ). Jag har haft det skitbra här uppe, kan man lugnt säga. Jag vill inte härifrån för att åka till Stockholm, jag saknar det inte ens. Den jag saknar är min älskade pojkvän. Jag är definitivt redo för Göteborg nu. Jag längtar tills jag får börja om där och uppleva min nya stad. Stockholm är ju också fint, men jag har tröttnat. Det spännande och intressanta är som försvunnet. Men så är det typ med alla ställen förutom hemma, tycker jag. Men vem vet, kanske Göteborg blir den stad jag förälskar mig i? Men det finns en stad som jag vill nå. Den finns på ön som ligger på andra sidan vattnet, och det är den som är mitt mål. Ett steg närmare...

Mygghelveten

Blodsugarna vill in
De surrar där utanför
Jag river i mitt skinn
Fast jag vet jag inte bör

Biten har jag blivit
över hela min kropp
Förståndet jag övergivit
och likaså mitt hopp

Oh, well. Whatever. Never mind.

Life is stupid and contagious.

Det är hit man kommer när man kommer hem

Hemma i två dagar nu. Jag har hunnit döda en djävla massa flugor och bli biten av en djävla massa myggor. Död åt dem alla. Jag plockade blommor igår. Det var mycket rogivande. Man gör inte nog mycket sådant i Stockholm; bara plocka blommor, titta på hur träden svajar eller doppa sina bara fötter i älven och känna den mjuka botten mellan fötterna. Eller för den delen, känna det hårda gruset under fötterna. Inte lika angenämt kanske, men samtidigt är det ändå ett förehavande som känns naturligt för mig och som skänker mig ro. När jag säger att jag gillar att åka ut till Ljusterö säger en del att de inte alls tycker om det och säger att det inte finns något att göra där. Men jag behöver inte mer än mig själv, och kanske lite sällskap förstås, för att ha roligt och känna mig tillfreds. Naturligtvis är stadslivet roligt också, annars skulle jag inte vilja bo i en stad. Men det är skönt att få "komma hem" ibland. Jag kallar det hem även om jag nu officiellt, enligt myndigheterna och eniro, är skriven i Göteborg. =) Men som Euskefeurat sjunger: Det är hit man kommer när man kommer hem.

Jag söker mig uppåt

Jag åker hem ikväll=packningsångest. Jag har alltid en känsla över att jag har glömt något när jag åker iväg. Då tänker ni "Alla har den känslan, även jag. Det är normalt. Du har inte glömt något." Nej. Känslan är befogad. Sluta utgå från dig själv. Jag har glömt min sminkväska, mitt bagage, min handväska (med p-piller i ska jag tillägga!), bara för att nämna några saker. Sedan glömmer jag alltid mina paraplyer i lokaltrafiken och jag har även glömt min plattång på kortare resor. Min plattång är viktig för mig; den symboliserar min frihet att uttrycka mig. Men det kommer nog att gå bra. =) Jag vet att jag redan har packat det viktigaste. Förutom Gustaf. Honom har jag inte packat ned. Han kan inte följa, men som tur är har jag honom som väntar på mig när jag kommer tillbaka igen.

Visst är det skönt att sitta med honom i Humlegården.

Men älvens mystik lockar för starkt. Jag måste dit.

Mig

Vem försöker jag lura? En ständig ängslan över livet som det ter sig. Det här var aldrig vad jag ville. Jag hatar kompromisser, de slutar alltid med att ingen får vad de egentligen vill ha. Oförmögen att ändra det som behöver förändras. Ett grepp som inte lossas. Älska