Jag tror fortfarande att 90-talet var för tio år sedan. Bara i någon sekund eller så innan jag hinner samla mina tankar och inser att tio år sedan var år 2003. Jag vet inte varför jag har fastnat i att vi fortfarande lever på det tidiga 00-talet. Ibland saknar jag hur saker och ting var på 90-talet/början av 2000-talet. Antagligen mest för att jag var ett barn på den tiden och det som fanns då var sakerna jag växte upp med. Ibland tänker jag att det inte är att bli äldre man är rädd för, utan att det är att förlora bitar ur ens förflutna. För varje dag som går glömmer man bort ytterligare en sak. Vissa minnen bär man med sig hela livet, men man skapar ännu fler allt som tiden går och en del faller helt enkelt i glömska. Och när man glömmer glider man längre och längre bort från det som var då. Man distanseras och kan inte leva i det förflutna även om man strävar efter att göra det. Som jag. Jag har insett att jag befinner mig på en konstant jakt efter det nya med ena foten i det förgångna. Jag tappar greppet om nuet och låter sekund efter sekund glida iväg medan jag sitter och minns min barndom eller flyr framåt mot en värld jag inbillar mig kommer vara bättre än denna jag befinner mig i just nu. Så är det ju inte hela tiden, men nog ofta för att jag ska hinna vakna upp och undra hur året kunde rinna ut genom mina händer som sanden i händerna på ett barn.
Kanske kommer denna insikt betyda något för mig, kanske förändrar den till och med mitt liv. Men det vet man aldrig förrän tiden har gått, förrän man faktiskt har levt just nu, i denna stund, med ögonen öppna.
