Fota mig!

När jag var på Därmedpasta häromsistens såg jag ett sällskap på två män och en kvinna som satt och pratade och åt. Vid ett tillfälle gick stolen sönder för en av männen, som hamnade på toppen av högen med stolrester. Han ställde sig upp och skrattade och det var inget mer med det. Tre sekunder senare såg han att hans vän ville ta kort på det där så han satte sig ned på stolresterna igen och gjorde en min till kameran. Jag reagerade genast inombords. Alla poserar på ett eller annat sätt på bilder; att de brukar vara fejkade på det sättet är ju inget nytt eller ovanligt. Men att faktiskt sätta sig ned på stolen igen och försöka återskapa händelsen känns bara dåligt. Vad fan, liksom.

Ville bara dela med mig av det för det fick mig att tänka på hur världen ser ut idag med alla som lägger upp bilder på "roliga ögonblick"(läs fejkade ögonblick). Varför inte bara låta ögonblicket vara vad det var istället för att försöka återskapa något, ta bild på det och, vad, visa det för folk?! Man får lägga upp bilder på vad man vill så klart, så brydd är jag inte i vad folk gör. Men vad är det för meninge med bilder som är rekonstruerade? Jag hörde på TV eller läste i en tidning att det var någon bloggare som alltid skulle ta kort på maten så att folk inte fick börja äta förrän det var gjort. I mitten av maten skulle hon också duka undan allt skräp och göra allt lika perfekt som förut innan hon kunde ta en ny bild på hennes åh, så lyckade middagsbjudning. Jag tror jag spyr. Varför ändra på verkligheten och försöka dokumentera något slags perfekt yta som inte alls återspeglar verkligheten? Det var precis så det var med killen vars stol gick sönder. Stunden var över. Allt som är kvar är ett fejkat fotografi som förlorat sin glans.

Gryffindor-anda

För jag kommer aldrig sluta vara den som står upp för de jag älskar. Jag kommer aldrig att sluta vara den som inte sätter den jag älskar främst av allt och strider för den ihärdigare än jag skulle kämpa för mig själv. Det är den jag alltid varit och det är den jag aldrig får glömma att vara.

"Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort."
-Astrid Lindgren

För tillfället

Jag längtar efter mina hundar. De bästa skogspromenaderna man tar är med hundarna. De är så roliga där de springer omkring och leker och de utgör ett utmärkt sällskap samtidigt som man får gå där i lugn och ro. Självklart gillar jag att ta promenader med andra också, till exempel i staden tycker jag mer om att ha sällskap av människor på mina promenader. Jag och Gustaf går ofta och upptäcker nya delar av Stockholm eller kanske bara njuter av de vi redan gått genom hundra gånger förut. Idag gick vi mellan Odenplan och Fridhemsplan.

Jag ska förbereda mig för att söka jobb idag och imorgon. Jag ska söka både extrajobb och sommarjobb. Jag ska även få ett så kallat superpresentkort för att jag ställer upp på att svara på enkäter från ännu en sådan där avriven lapp. Ett sådant där presentkort jag talar om innebär att man får en värdecheck på 100 kronor och så kan man välja mellan en massa olika butiker var man vill använda rabatten. Fika och 100 spänn är inte dåligt, det. Nästa gång kanske det blir gratis bio för mig också. Hoppas bara att jag får ett jobb också!

En avriven lapp

På universitetet finns det ställen där det brukar finnas en hel del lappar från folk som skriver att det gör något experiment eller skriver en uppsats till vilken de behöver samla intervjuer och dylikt. Jag har rivit av mailadressen från en sådan lapp som jag sedan hittade i min väska. Det var så länge sedan jag rev av lappen att jag helt och hållet glömt vad det handlade om, men eftersom att jag litar på mitt dåtida jag tänkte jag att det antingen var något intressant eller att ersättningen var bra. Jag tänkte att det vore värt att fråga vad experimentet var om och vad ersättning var (man brukar få en biobiljett). Så nu ska jag möta en person nästa torsdag som ska fråga ut mig om min musiksmak. Ersättningen var en fika, men eftersom att experimentet verkade kul så behövde jag ingen vidare ersättning. Det kommer ändå alltid upp nya lappar för den som är intresserad. ;)

Vänner

Förra veckan var rolig då jag var med flera vänner som jag inte träffat på ett tag. På tisdagen träffade jag Angelica. Hon hade åkt från Uppsala för att träffa mig och det var jättekul, som vanligt. På torsdagen träffade jag först Issa på 44:an och senare på dagen åkte vi hem till Jonathan och Jakob, där jag sedan stannade till sena kvällen. Underbart. Med undantag från när Jakob sprang runtomkring min spelare när vi spelade Black ops och jag hade problem med att: 1. Rikta vapnet 2. Rikta min överkropp åt önskat håll 3. Skjuta Jakobs spelare o.s.v. Ni fattar.

Att vara mig själv

Stupid Urban outfitters-advertisements getting me to click on them and see all their pretty dresses. And still-not-stupid Gustaf for telling me they have a store in Stockholm.

Har jag sagt att jag är på klänningsjakt nu? Jag har redan köpt klänningar för så mycket jag tillåter mig själv att köpa klänningar för den här månaden, men jag har redan börjat planera mina köp inför nästa månad. Beroende? Nej, bara i behov av en ny garderob som innehåller kläder jag faktiskt kommer att ha på mig till vardags.

Det var Elsa Billgren som inspirerade mig genom att säga att hon alltid har klänningar för att hon en dag insåg att hon egentligen inte gillade att ha byxor på sig, men att hon hade det för att det var vad man brukade ha på sig. Jag har sedan länge vetat att jag föredrar klänningar och kjolar, men jag köper byxor ändå för att det är praktiskt ibland. Men det känns inte lika bra att gå omkring i ett par byxor som det gör att kunna röra sig fritt i en klänning (eller ett par shorts!). Förresten så tar nästan alla jag känner av sig byxorna och byter till typ långkalsonger eller mysbyxor när de kommer hem. Varför? Pants are uncomfortable, but sometimes they quite simply are the most convenient option.

Leva ur resväskan

Jag har fått klartecken på att jag kan flytta från Jakobsberg i Maj redan. Jag ska flytta in till min älskade pojkvän och bo hos honom resten av tiden jag stannar här i Stockholm. Mina grejer kommer jag förvara i ett förråd, men kläder och andra nödvändigheter kommer jag att ha med mig i en resväska (eller två...). Det är jättebra att jag kan spara in pengar på hyran eftersom att csn bara kommer att ge mig ca. 2000 kronor i Maj och det vore ju skönt att ha någonting att leva på i Juni.

Skrivandet går okej just nu. Jag har upptäckt att jag är mycket intresserad av att skriva filmmanus, vilket vi hållit på med ett tag nu. Idéerna är färska och jag tillåts att använda min kreativitet på ett annorlunda sätt, vilket för mig är som att födas på nytt i mitt skapande.

Ville bara uppdatera mig lite eftersom att jag precis idag insett att det redan är mars månad och att jag officiellt är gammal eftersom att jag tycker att ett år gått snabbt. När man var barn var ett år en evighet. Nä, det säger bara att jag inte är ett barn längre! Bra va - jag måste betala hyra, betala av biblioteksskulder (som jag alltid lyckas lägga på mig) och hantera stressen av att vara tvungen att ha en inkomst och en utbildning och ett körkort och... Nä, skämt åsido är jag glad över att vara så gammal som jag är. Jag vill inte leva i det förflutna eller i framtiden, då missar man så mycket. Förutom ibland, typ när man får en biblioteksräkning på 625 kronor. Då vill jag vara liten igen.