Att vara mig själv

Stupid Urban outfitters-advertisements getting me to click on them and see all their pretty dresses. And still-not-stupid Gustaf for telling me they have a store in Stockholm.

Har jag sagt att jag är på klänningsjakt nu? Jag har redan köpt klänningar för så mycket jag tillåter mig själv att köpa klänningar för den här månaden, men jag har redan börjat planera mina köp inför nästa månad. Beroende? Nej, bara i behov av en ny garderob som innehåller kläder jag faktiskt kommer att ha på mig till vardags.

Det var Elsa Billgren som inspirerade mig genom att säga att hon alltid har klänningar för att hon en dag insåg att hon egentligen inte gillade att ha byxor på sig, men att hon hade det för att det var vad man brukade ha på sig. Jag har sedan länge vetat att jag föredrar klänningar och kjolar, men jag köper byxor ändå för att det är praktiskt ibland. Men det känns inte lika bra att gå omkring i ett par byxor som det gör att kunna röra sig fritt i en klänning (eller ett par shorts!). Förresten så tar nästan alla jag känner av sig byxorna och byter till typ långkalsonger eller mysbyxor när de kommer hem. Varför? Pants are uncomfortable, but sometimes they quite simply are the most convenient option.

Leva ur resväskan

Jag har fått klartecken på att jag kan flytta från Jakobsberg i Maj redan. Jag ska flytta in till min älskade pojkvän och bo hos honom resten av tiden jag stannar här i Stockholm. Mina grejer kommer jag förvara i ett förråd, men kläder och andra nödvändigheter kommer jag att ha med mig i en resväska (eller två...). Det är jättebra att jag kan spara in pengar på hyran eftersom att csn bara kommer att ge mig ca. 2000 kronor i Maj och det vore ju skönt att ha någonting att leva på i Juni.

Skrivandet går okej just nu. Jag har upptäckt att jag är mycket intresserad av att skriva filmmanus, vilket vi hållit på med ett tag nu. Idéerna är färska och jag tillåts att använda min kreativitet på ett annorlunda sätt, vilket för mig är som att födas på nytt i mitt skapande.

Ville bara uppdatera mig lite eftersom att jag precis idag insett att det redan är mars månad och att jag officiellt är gammal eftersom att jag tycker att ett år gått snabbt. När man var barn var ett år en evighet. Nä, det säger bara att jag inte är ett barn längre! Bra va - jag måste betala hyra, betala av biblioteksskulder (som jag alltid lyckas lägga på mig) och hantera stressen av att vara tvungen att ha en inkomst och en utbildning och ett körkort och... Nä, skämt åsido är jag glad över att vara så gammal som jag är. Jag vill inte leva i det förflutna eller i framtiden, då missar man så mycket. Förutom ibland, typ när man får en biblioteksräkning på 625 kronor. Då vill jag vara liten igen.

Min bild

Världen är inte till för sådana som jag. Jag är ingen pusselbit som faller på plats, jag är inte heller någon pusselbit som bara väntar på att få läggas i pusslet för att skapa en helhet tillsammans med alla andra pusselbitar. Jag är ett slags kloss som felaktig hamnat i högen av pusselbitar, ty jag liknar dem men är i verkligheten långt ifrån dem. Jag passar inte in i bilden.

Jag får skapa min egen.

Vi två

 

Det ska bli så skönt att spendera en hel vecka med bara min älskade.

Fickan

Det finns ett hål i min ficka. Varje gång jag försöker lägga någonting däri faller det ut genom hålet utan att jag märker det. Jag går vidare utan att inse att jag förlorat någonting. Hålet i min ficka växer bara större och större för varje sak som faller igenom det och jag tappar allt fler och fler saker. Jag tänker inget vidare på själva saken jag tappat, men ibland slår det mig hur stort det där hålet är och tänker att det borde lagas innan jag tappar ut ännu mer. En dag stoppade jag en saga i fickan som inte föll ut och det var då jag insåg att vissa saker tappar man aldrig. Det är inte hålet i min ficka det är fel på; jag har bara stoppat i fel saker.

Hemlös

Första dagen tillbaka. Himlen är grå. Mitt enda sällskap är radion, det blir inte lika skrämmande tyst utan den. Det finns två sorters tystnad; en skön tystnad som man upplever när man går ensam på en stig i skogen och en annan sorts tystnad som trycker sig inpå dig som om den förebådar något ont.

När jag kom hem var min dörr låst inifrån. Min hyresvärd har alltså gått in i mitt rum och låst dörren. Det är inte okej. Det är att gå över gränsen utan att stanna. För det första ska han aldrig någonsin gå in i mitt rum om det inte är av någon djävligt speciell anledning, som vid brand exempelvis. Jag har märkt att han har gått in i mitt rum vid ett flertal tillfällen när jag varit borta en längre tid. I somras hade han inte märkt att jag kommit hem efter en av mina resor norrut och klev in i mitt rum och när han såg att jag var där backade han tillbaka. En annan gång var så sent som i december. Jag kom hem och upptäckte att min ljusstake var släckt när jag minns att jag lämnade den tänd eftersom att jag tyckte det skulle vara finast. En tredje gång är nu. Min dörr går inte att låsa utifrån, den har blivit låst inifrån. Varför går han och låser mina dörrar så jag inte kan ta mig in?! Jag vet nästan inte om jag vågar bo kvar här ensam. Jag hade sagt något om det om det inte vore för att jag är rädd att han ska göra något hemskt då. Det är inte som att jag litar på min hyresvärd, han kan vara vad som helst så vitt jag vet!

Jag längtar tills jag flyttar härifrån, nu är det bara 2 ½ månader kvar då jag ska bo var som helst annars än här. Efter Maj är det hejdå ökenstaden! Då slipper jag alla helknäppa hyresvärdar. Min nuvarande hyresvärd är nog den snålaste personen jag någonsin har stött på. Han har gömt tre toarullar för 1,50 kronor /styck. Varför? Jo, han skulle resa bort och jag skulle ha främmande. Då får snålisen svindel! 4,50 kronor, det är ju hutlöst! ...Inte. Det är bara en av de extrema grejerna som gör honom till världens snålaste person. Jag längtar tills jag får ett hem. Jag är vad man i Stockholm ibland benämner som "hemlös". Bara för att jag har tak över huvudet betyder inte att jag har en trygghet att komma hem till. Fast jo, det har jag ju. Det finns en plats där träden välver sig över de barrtäckta stigarna som leder ned till skogstjärnarna, där man kan sitta om sommaren och blunda medan man känner solstrålarnas värme över ansiktet. Där finns tryggheten; det är dit man kommer när man kommer hem.

Min reaktion

Min reaktion när jag såg bilder på Gustaf med kort hår första gången.