I need space

Nu är jag i Sikfors. Man märker på Cookie att hon är trött efter omständigheterna. Lilla Cookie blev sjuk och var tvungen att operras, men nu mår hon bra igen. Hon och Muffin blev så glada när jag och de andra kom hit igår. Jag åkte med Sundsvallarna hem och då fick de se de nygamla huset i dess befintliga skick för första gången. Micke var här igår en stund innan Lillis och Lisa kom och hämtade honom. Jag följde med dem för att kolla på film och jag tycker fortfarande att deras hus är gigantiskt. Jag gillar gigantiska hus, de är så roliga för man vänjer sig inget snabbt. Och så är det betydligt mycket rymligare än mina ynka pyttesmå 10 kvadratmeter. Jag känner mig som Anden i lampan ibland.
Nu ska jag fixa lite grejer för vi får snart främmande.

"HERREN AV EN KOSMISK KRAFT! På en pytteliten bostadsyta." - Anden i lampan

Livet just nu

Jag är så glad att jag går skrivarlinjen. Jag känner verkligen att mitt skrivande har utvecklats och känslan av att faktiskt fullfölja ett projekt har aldrig legat närmre mig än förut. Men det är ändå inte det som är det viktigaste. Det viktigaste med allt detta är själva skrivandet, att låta min själ sätta sitt avtryck på ett tomt ark.

Sedan då? Man får ju ingen lön på att vara opublicerad författare. Det bekommer mig inte. Jag får hanka mig fram på "vanliga" jobb tills jag antingen blir publicerad eller väljer en annan utbildning.

Till hösten? Kanske jobb i Norge. Tyskland är fortfarande ett av valen, men jag väljer hellre Norgejust nu. Men jag ändrar mig så lätt, som ni nog vet...

Normalitet

Nu mörknar dagarna snabbt och med dem även mitt hår. Därför har jag bestämt mig för att tona det ljusare för jag är leds på den tråkiga mörkcendre-aktiga färgskala mit hår anammar varje vinter. På tal om hår har jag köpt en stor locktång, d.v.s. en locktång som ska ge stora lockar, men den var en besvikelse. Det blir fan inga lockar hur jag än gör och hur många tutorial-videor jag än ser! Jag kommer aldrig få de där stora, eleganta lockarna! Bummer.

Jag har julpyntat i rummet och möblerat om lite så jag är betydligt nöjdare med rummet nu! Jag trivs verkligen med att vara hemma. Annars känns det knappt som att man hinner vara hemma. Jag är typ mer i Sundbyberg och Vällingby än jag är hemma.

Jag och Gustaf bakade förra veckan. Vi har gjort semlor och pepparkakor. Baksuget är inte ett av mina typiska karaktärsdrag, kanske ni tänker. Det är det inte heller, det är Gustaf som står för energin och engagemanget - jag är blott en medhjälpare.

Jag åker hem nästa vecka. På fredag åker jag till Sundsvall och åker därifrån med bil på lördag. Jag kommer natutligtvis sakna min älskade, men jag får nog superkul ändå! Nu fick du ett normalt inlägg, apa!

Lonely robot in a wasteland

Rusting in a lonely harbour

Hemma är hos dig

Hemlängtan

Jag längtar hem till det där stället där folk säger Jakan och Medis och där knarklangarna går omkring på plattan och man vet att de är knarklangare men man bryr sig inte, där Gävle är Norrland och där folk går omkring i Hunter-stövlar och likadana Barbour-jackor. För i den staden finns något som inte finns här, där finns min frihet och mitt liv som det är nu. Men främst av allt, där finns min Gustaf.

Trygghet

Skogen har nu hamnat i min bakgård och älven har försvunnit ur min direkta periferi. Men det är samma ställe, samma älv som rinner genom byn och delar upp den i nord och syd. Nu är backen täckt av blötsnö som sakta smälter bort under dagarna, men under trädgrenarna ruvar skuggan i lä från hårda vindar. I denna del av skogen finns inget ljus; man är utlämnad åt mörkret och naturen under vinterpromenaderna. Vad tryggt det känns.