Normalitet

Nu mörknar dagarna snabbt och med dem även mitt hår. Därför har jag bestämt mig för att tona det ljusare för jag är leds på den tråkiga mörkcendre-aktiga färgskala mit hår anammar varje vinter. På tal om hår har jag köpt en stor locktång, d.v.s. en locktång som ska ge stora lockar, men den var en besvikelse. Det blir fan inga lockar hur jag än gör och hur många tutorial-videor jag än ser! Jag kommer aldrig få de där stora, eleganta lockarna! Bummer.

Jag har julpyntat i rummet och möblerat om lite så jag är betydligt nöjdare med rummet nu! Jag trivs verkligen med att vara hemma. Annars känns det knappt som att man hinner vara hemma. Jag är typ mer i Sundbyberg och Vällingby än jag är hemma.

Jag och Gustaf bakade förra veckan. Vi har gjort semlor och pepparkakor. Baksuget är inte ett av mina typiska karaktärsdrag, kanske ni tänker. Det är det inte heller, det är Gustaf som står för energin och engagemanget - jag är blott en medhjälpare.

Jag åker hem nästa vecka. På fredag åker jag till Sundsvall och åker därifrån med bil på lördag. Jag kommer natutligtvis sakna min älskade, men jag får nog superkul ändå! Nu fick du ett normalt inlägg, apa!

Lonely robot in a wasteland

Rusting in a lonely harbour

Hemma är hos dig

Hemlängtan

Jag längtar hem till det där stället där folk säger Jakan och Medis och där knarklangarna går omkring på plattan och man vet att de är knarklangare men man bryr sig inte, där Gävle är Norrland och där folk går omkring i Hunter-stövlar och likadana Barbour-jackor. För i den staden finns något som inte finns här, där finns min frihet och mitt liv som det är nu. Men främst av allt, där finns min Gustaf.

Trygghet

Skogen har nu hamnat i min bakgård och älven har försvunnit ur min direkta periferi. Men det är samma ställe, samma älv som rinner genom byn och delar upp den i nord och syd. Nu är backen täckt av blötsnö som sakta smälter bort under dagarna, men under trädgrenarna ruvar skuggan i lä från hårda vindar. I denna del av skogen finns inget ljus; man är utlämnad åt mörkret och naturen under vinterpromenaderna. Vad tryggt det känns.

Än så länge

Nu är jag återigen hemma, men denna gång utan min Gustaf. På ett sätt känns det tråkigt, men det blir nog kul ändå. =) Tågresan upp bestod av lite novelläsning samt samtal och kortspel med tre andra tjejer som skulle upp till norr. Jag brukar inte prata med de andra i kupén, men ibland funkar det. Micke och Theo är här och busar! Och det snöar! Mycket alltså, för snön har (tro det eller ej) även fallit ned i lilla stora ful-fina Stockholm som jag älskar/hatar. Det är trevligt att vara här. Än så länge...

Känslostorm

Och så kom oktober med ytterligare glädje och besvikelser. De väger tungt. Stormen inom mig har ännu inte lagt sig och jag undrar när den kommer att göra det, det känns inte som något som går att nå ännu. Mina drömmar växlar sig mellan fasansfulla känslostormar till vardagliga ting, men den gemensamma faktorn är att de alla lämnar spår av oro efter sig. Ibland känns det som att det jag drömmer är sant och ibland drömmer jag om det som är sant, även om det inte skett ännu. Jag flyr in till böckernas värld och jag konfronterar mina känslor i mitt skrivande. Men bara hos en enda kan jag släppa allt och låta mina själatyngder lätta.