Oh, well. Whatever. Never mind.

Life is stupid and contagious.

Det är hit man kommer när man kommer hem

Hemma i två dagar nu. Jag har hunnit döda en djävla massa flugor och bli biten av en djävla massa myggor. Död åt dem alla. Jag plockade blommor igår. Det var mycket rogivande. Man gör inte nog mycket sådant i Stockholm; bara plocka blommor, titta på hur träden svajar eller doppa sina bara fötter i älven och känna den mjuka botten mellan fötterna. Eller för den delen, känna det hårda gruset under fötterna. Inte lika angenämt kanske, men samtidigt är det ändå ett förehavande som känns naturligt för mig och som skänker mig ro. När jag säger att jag gillar att åka ut till Ljusterö säger en del att de inte alls tycker om det och säger att det inte finns något att göra där. Men jag behöver inte mer än mig själv, och kanske lite sällskap förstås, för att ha roligt och känna mig tillfreds. Naturligtvis är stadslivet roligt också, annars skulle jag inte vilja bo i en stad. Men det är skönt att få "komma hem" ibland. Jag kallar det hem även om jag nu officiellt, enligt myndigheterna och eniro, är skriven i Göteborg. =) Men som Euskefeurat sjunger: Det är hit man kommer när man kommer hem.

Jag söker mig uppåt

Jag åker hem ikväll=packningsångest. Jag har alltid en känsla över att jag har glömt något när jag åker iväg. Då tänker ni "Alla har den känslan, även jag. Det är normalt. Du har inte glömt något." Nej. Känslan är befogad. Sluta utgå från dig själv. Jag har glömt min sminkväska, mitt bagage, min handväska (med p-piller i ska jag tillägga!), bara för att nämna några saker. Sedan glömmer jag alltid mina paraplyer i lokaltrafiken och jag har även glömt min plattång på kortare resor. Min plattång är viktig för mig; den symboliserar min frihet att uttrycka mig. Men det kommer nog att gå bra. =) Jag vet att jag redan har packat det viktigaste. Förutom Gustaf. Honom har jag inte packat ned. Han kan inte följa, men som tur är har jag honom som väntar på mig när jag kommer tillbaka igen.

Visst är det skönt att sitta med honom i Humlegården.

Men älvens mystik lockar för starkt. Jag måste dit.

Mig

Vem försöker jag lura? En ständig ängslan över livet som det ter sig. Det här var aldrig vad jag ville. Jag hatar kompromisser, de slutar alltid med att ingen får vad de egentligen vill ha. Oförmögen att ändra det som behöver förändras. Ett grepp som inte lossas. Älska

Forever. Whatever.

Okej, ge mig en sådan här så blir jag nöjd.


Jag kan inte kalla mig Foo Fighters-fan för jag har inte hört nog många låtar av dem. Men de flesta låtar jag faktiskt har hört gillar jag och dessa är vad som spelas i mina högtalare nu. Jag tycker att de har mycket att komma med i sina texter, i alla fall av vad jag hittills har hört.

One of these days

Jag tror fortfarande

Jag tror fortfarande att 90-talet var för tio år sedan. Bara i någon sekund eller så innan jag hinner samla mina tankar och inser att tio år sedan var år 2003. Jag vet inte varför jag har fastnat i att vi fortfarande lever på det tidiga 00-talet. Ibland saknar jag hur saker och ting var på 90-talet/början av 2000-talet. Antagligen mest för att jag var ett barn på den tiden och det som fanns då var sakerna jag växte upp med. Ibland tänker jag att det inte är att bli äldre man är rädd för, utan att det är att förlora bitar ur ens förflutna. För varje dag som går glömmer man bort ytterligare en sak. Vissa minnen bär man med sig hela livet, men man skapar ännu fler allt som tiden går och en del faller helt enkelt i glömska. Och när man glömmer glider man längre och längre bort från det som var då. Man distanseras och kan inte leva i det förflutna även om man strävar efter att göra det. Som jag. Jag har insett att jag befinner mig på en konstant jakt efter det nya med ena foten i det förgångna. Jag tappar greppet om nuet och låter sekund efter sekund glida iväg medan jag sitter och minns min barndom eller flyr framåt mot en värld jag inbillar mig kommer vara bättre än denna jag befinner mig i just nu. Så är det ju inte hela tiden, men nog ofta för att jag ska hinna vakna upp och undra hur året kunde rinna ut genom mina händer som sanden i händerna på ett barn.

Kanske kommer denna insikt betyda något för mig, kanske förändrar den till och med mitt liv. Men det vet man aldrig förrän tiden har gått, förrän man faktiskt har levt just nu, i denna stund, med ögonen öppna.

Emellan

Och livet går vidare. Ännu en dag har gått och det enda jag har gjort är att titta på regnet och lyssnat på Taylor Swift och Nirvana. Jag drömmer så knäppt; det tänker jag också på. Mina drömmar har ett sätt att ta grepp om mig och hålla sig kvar resten av dagen efter att jag vaknat. Det finns en återkommande person jag drömmer om. Jag skulle säga att jag inte vet varför, men det är så tydligt för mig att denna person representerar en sak. Ibland undrar jag om det är någonting jag saknar, det som den symboliserar. Ibland inser jag att jag har just det. I ett mellanland går jag omkring och tänker på dessa drömmar, inte riktigt här men inte heller långt borta. Jag lämnar inga spår där jag tassar omkring, jag är ett snäpp närmare drömmen än verkligheten. Väck mig inte.

Säger det bara

Nu när den smärre chocken över att ormen Harry släppte ut i ettan faktiskt var Nagini måste jag bara tillägga att det ju inte är undra på att typ ingen förstod det när hon skrev att ormen föddes i fångenskap.

"Ormen lyfte på huvudet. Harry sade "Kan du höra mig?" Ormen nickade "Du är från Burma. Var det fint där? Saknar du dina föräldrar?" Ormen visade mot en skylt och Harry läste "Född i fångenskap" "Jaha" sa Harry"

Detta är ur Harry Potter och De Vises Sten. Då är det inte så konstigt att man bara ser på det som en tidig introduktion till ormviskning.

Och så det

I'm not afraid
Long live all the mountains we moved
I had the time of my life fighting dragons with you
I was screaming long live the look on your face
And bring on all the pretenders
One day we will be remembered

Typiskt

27 grader och starkt solsken! Inga moln så långt ögat kan nå... Och jag är fast inne på jobbet! Det är inte ens mitt pass, men jag tog det för att jag behöver pengarna. Mogen och ansvarsfull? Nej, pengadesperat och uttråkad. De få som faktiskt lyckats pallra sig hit måste ju ha varit på solsemester nyss för annars förstår jag inte hur de kan motstå solljuset och värmen. Jaja, jag har ett bra jobb i alla fall. =)